"Min HRP", Pyreneerna öst-väst, Villefranche till Lescun.

Introduktion

Min tur år 2005, min särklassigt längsta, tog mig på 31 dagar från Villefranche till Lescun. Villefranche ligger vid foten av Pyreneernas östligaste topp, Canigou, c:a tre dagsetapper från Medelhavet. Kalkbergen nära Lescun markerar för mig de egentliga Pyreneernas västra ände. Därifrån är det drygt en veckas vandring till Atlanten, över de baskiska kullarna.

Jag hade tur med vädret och snöförhållandena. Det var ingen snö att tala om österut, och den som fanns längre västerut smälte undan tills jag kom dit. Otroligt nog hade jag, bortsett från dimma en morgon, och den ofrånkomliga åskan (aldrig under etappen!), bara vackert väder. De sista tio dagarna var det ingen åska alls och min sista morgon var tältet torrt, vilket är ovanligt. Det var varmt.

Helt perfekt var vägvalet inte, delvis p g a slarv eller förbiseenden med planeringen. Det är lite av ett pussel att klara provianteringen hela tiden och samtidigt hålla packningens vikt nere. Vad jag presenterar i fortsättningen är alltså inte i alla delar turen jag gjorde, utan en idealisering - jag har senare (2007, 2009, 2012) revanscherat mig på de sämre delarna. Man behöver kartor för att hänga med mer i detalj. Jag undviker att ge etappindelning, men antyder läger- och provianteringsmöjligheter, även sådana som kan innebära en avstickare från rutten.

Av mina åtta resor i Pyreneerna harsju börjat i mitten eller slutet av juni. Börjar man så tidigt ska man vara väl underrättad om snöförhållandena som varierar kraftigt från år till år.

Det kan vara värt att påpeka att det i mångas ögon häftigaste området i Pyreneerna, nämligen Ordesa, aldrig passat in på mina turer.

Villefranche till l'Hospitalet

Till Villefranche går tåg från Perpignan. Med taxi, om man har tur (det hade inte jag), kan man skippa vägvandringen till Vernet-les-Bains, varifrån det är rättframt och välmarkerat att ta sig till Chalet des Cortalets, en bemannad övernattningsstuga vid foten av Canigou. Canigou. Så började jag 2001; år 2005 gick jag en mer direkt variant till och förbi Marialles, ännu en stuga. Övernattar man på Cortalets är en naturlig fortsättning att runda Canigou på sydsidan. Både 2001 och 2005 valde jag att gå förbi Marialles till ängen Llipodère, med tältmöjlighet.

Fortsättningen följer Pla Guillem, en kam som är torr och utsatt för stormar som kan uppstå plötsligt. Jag har dock klarat mig ifrån dem. Två liter vatten kan gå åt; jag erinrar mig dock vagt ett vattenställe ett stycke vid sidan om leden . Nästa möjliga övernattning är stugan Ull de Ter, som dock varit stängd båda gångerna jag passerat, tidigt på säsongen. Fina tältmöjligheter (Bild) finns ett stycke före stugan där man slipper se den fula skidstationen nära stugan.

Efter Ull de Ter är det ännu en kamvandring, rätt hög, men snöfri de gånger jag gick där. Efter Coll de Noufonts kan det löna sig med en avstickare ned till Núria, som visserligen har många dagsbesökare (det går tåg dit), men också erbjuder provianteringsmöjligheter. (Núria). Ett stycke därifrån, på väg mot franska gränsen, finns utmärkt lägerplats, som jag utnyttjade 2001. 2005 valde jag istället att gå vidare över gränsen till blomsterparadiset Vallée d'Eyne. Jag är osäker på tältreglerna; "camping" är förbjudet, men troligen är "bivack" (19-9) tillåtet. 2005 valde jag att tälta en bit norrut, strax under trädgränsen, men före parkeringsplatsen.

Fortsättningen, mot Odeillo och Font Romeu inbegriper en del trist vägvandring, som delvis kan kringgås över Col de la Perche. Men Odeillo är en trevlig ort att övernatta i (man bör också ta en titt på det magnifika solkraftverket) (Bild) och i Font Romeu finns välsorterade butiker.

Font Romeu är porten till Carlitområdet, med Pic Carlit. Leden stryker förbi konstsjön Lac des Bouillouses efter vilken ett förnämligt trädgränslandskap tar vid. Bild. En del av området är en site classé, när denna är passerad yppar sig underbara tältmöjligheter i Gravedalen. År 2001 gick jag upp på höjden en bit vid sidan om och tältade vid Etang de Récoh. Det var fler som kommit på den idén, men sällskapet bjöd på drycker och konversationsövningar - de var där för att fiska. (Bild). Härifrån är det rättframt att ta sig över Porteille de la Grave och ned till l'Hospitalet près l'Andorre där det finns järnväg, gîte d'étape, hotell (kanske inte öppet tidigt på säsongen) och en liten butik (åtminstone 2005).

Andorra

Jag har passerat genom Andorra sex gånger, alltid från öst till väst, och alltid på olika sätt. Vad som genast kan sägas är att den minst intressanta varianten är GR11. Ingången, via Campcardos och Illasjön, är fin; utgången, nära Coma Pedrosa, är enligt uppgift brant, dramatisk och långt ifrån riskfri, speciellt inte om snön ligger kvar. Däremellan är leden tämligen ointressant.

Det naturliga för den som aldrig besökt furstendömet förut är att från l'Hospitalet följa HRP in i Andorra över Collado de Juclar och mellan Juclar-sjöarna, om det går. När jag själv gick den vägen 1996 tvingades jag av vattenståndet att runda sjöarnas östsida. Efter Incles, där det tidigare fanns camping och servering kan man gå vidare mot Cabana Sorda, och tälta en bit innan. Eller kan man fortsätta till den obemannade Refugi Jan. Fortsättningen går över Collado de Meners och genom Vall Sorteny ("ny" på katalanska, uttalas som "ñ" på spanska) , tältförbud och, enligt uppgift, tämligen skitig stuga. Man kan gå vidare ned till El Serrat som har åtskilliga hotell, men inga matbutiker. Vackrare är att istället gå in i Rialb-dalen (Bild) där man kan tälta rätt nära den obemannade stugan (alla stugor, utom en, i Andorra, är obemannade). Man kan också fortsätta över passet Portella Rialb och gå ned i Coma de Varilles, till så pass låg höjd att man slipper det mesta av utsikten över skidstationen Arcalis. Där finns ypperliga tältmöjligheter. Bild, 2005. Bild, 2012.

En alternativ ingång från l'Hospitalet går via Siscaro. Övergången från Siscars i Frankrike till Andorra är på vissa kartor inte alls inritad, och på vissa kartor fel, men den är fin om man hittar den. Från Siscaro (obemannad stuga, tältmöjligheter där eller tidigare) letar man sig på en eller annan variant mot ex.vis Coma de Jan och stugan där.

Ut ur Andorra, mot Val Soulcem, tar man sig över Port de Rat. Man bör ta omvägen förbi Tristaina-sjöarna, då ser man också desto mindre av Arcalis.(Bild) På Port de Rat bör man med kartans hjälp spana tvärs över dalen för att se fortsättningen mot Spanien, ty här är lätt att gå vilse, med förvirrande karta och stigmarkeringar.

En tredje ingång till Andorra, den som jag valde 2005, är följande. Från Carlitområdet följer man GR10 ned till Merens-les-Vals (järnväg, camping, gîte, liten butik). Därifrån går man upp igen i Haute Ariège till Refuge de Rulhe, bemannad. Förbi Fontargenta-sjöarna (Bild) går man över gränspasset in i Andorra och hakar på HRP; ett naturligt första etappmål är då Refugi Jan.

Soulcem-Airoto

Från Port de Rat finns nu flera möjligheter. Man kan gå ned i Val Soulcem, där det finns ypperliga tältmöjligheter i ett underbart landskap med slingrande bäckar (det finns också en stuga, men den kan vara upptagen). Innan man nått ända ned kan man följa en vandringsled som utgår från den (lyckligtvis) ofullbordade "fransk-andorranska vägen". Man följer dalens västra flank norrut tills man stöter på en led upp ur dalen. Den följer man antingen till Etang de Soucarrang - fantastiska tältmöjligheter! (Bild) - eller vidare över Port de Boet in i Spanien. På Pla de Boet finns ett inhägnat område för tältare, ett stycke längre ned finns Val Ferrera-stugan (bemannad).

Från denna stuga finns två varianter. Den mindre intressanta går till en början lågt, i skog, och över en märkligt steril sluttning, med många döda träd (dock finns vatten och tältmöjlighet) mot Refugi Baborte, som i likhet med flera obemannade stugor i Katalonien är obekvämt placerad på en kulle. Mycket bättre är att gå norrut i riktning Estany de Sotllo (underbart vacker sjö, (Bild), tältmöjlighet), och över Coll de Baborte mot Baborte-stugan. När jag skulle övernatta där för några år sen var stugan strax full, så jag valde att tälta (efter 20) i närheten.

Från Baborte går färden över Coll de Sellente och vidare ned mot Riu de Lladorres dalgång, där flera alternativ är möjliga. Man kan övernatta i tält på Pla de Boavi. Från landsvägen kan man leta sig upp mot Certescanstugan. Den stig som är inritad som HRP på kartan, mot ett helt underbart sjölandskap (som jag tagit mig till från den franska sidan), verkar omöjlig att hitta; den är sannolikt övervuxen. En alternativ sträckning, med inslag av väg, leder bekymmerslöst till stugan.

Man kan överväga att ta en omväg över Tavascan som, åtminstone så sent som 2012, hade matbutik (man måste pingla för att någon ska öppna) och sportbutik med kartförsäljning. Att följa GR11 från Tavascan mot Aigües Tortes (som jag gjorde 2005) är inte särskilt givande, bland annat väntar en mycket torr passövergång som inte ens för över trädgränsen. Vill man inte gå tillbaka samma väg man kom, finns en vandringsstig vid sidan om landsväg mot Graus, med camping. Därifrån kan man sedan fortsätta mot Certescan.

Från Certescanstugan går HRP förbi en stor dammsjö och över ett pass vars östsida oftast har snö långt in på säsongen. Det är mödosamt och kräver uppmärksamhet på vägvalet. När det är avklarat går man i en båge söderut mot Noarre, en fäbod- och ferieby, och därpå norrut igen mot Refugi Enric Pujol, ett väl inrett och bekvämt plåtskjul. Övernattning där rekommenderas.

Färden går sedan söderut förbi ett antal sjöar i aningen kaotisk terräng där vägvalen till stor del beror på gissningar. Efter två enkla passövergångar västerut väntar Coll de la Cornella. Passet är c:a 100 meter högt, men mycket brant och helt utan stig. Bild. Jag har gått över det tre gånger, och det finns ställen där man med viss kamp håller sig upprätt, om man har otur med vägvalet. Senast tog det mer än en halvtimme och jag tror tre gånger räcker. Väl över detta pass är man i Comamala, en ljuvlig plats att tälta. Enligt Ton Joostens bok är vattnet dåligt och bör alltså renas.

Från Comamala bär det utför igen, mot landsväg. Den officiella HRP följer denna till Alos d'Isil, varifrån man svingar sig upp på höjden igen. Enligt vad jag hört är det inte lätt att hitta väg i den höga dalgången, och man hamnar förr eller senare i grov blockterräng. 2009 valde jag istället att fortsätta utmed landsvägen till Isil. Därifrån går man upp på höjden och följer på god stig älvens vänstra sida i färdriktningen (alltså vad som brukar kallas för älvens högra sida). Utan svårighet når man Airoto-stugan, som till skillnad från många andra fria stugor inte är placerad högt upp på en kulle. Vatten finns alltså precis utanför dörren. År 2009 var stugan ganska nedgången. Vad jag förstått av senare rapporter på nätet har den fräschats upp, åtminstone är den ommålad utvändigt. Platsen är mycket vacker och inger harmoni. Bild.

Den som väljer GR11 eller styggvädersvarianten av HRP, över Montgarri (två stugor) går miste om något.

Aigües Tortes

Den officiella HRP går via Salardú (stuga, butik) in i Aigües Tortes, en nationalpark med vackra sjö- och granitlandskap. Jag valde 2009 att gå in via Vall Gerber, (Bild), som har en obemannad stuga, återigen på en bergknalle. Vägen dit har fram till Port de Bonaigua inga stigar, än mindre markeringar, men det finns tydliga landmärken. Vägen upp mot det inre av dalen är aningen mödosam med bl a ett klätterställe, ungefär grad II. Härifrån går man västerut mot Saboredodalen, på en inte helt lätt led. Bild. Man passerar den vackra Lllac glaçat. I Saboredodalen finns en trång bemannad stuga med plats för 30. Mot Colomers, ännu en bemannad stuga, finns två varianter, den över Sendrosa-passet är i mitt tycke vackrast. Sista stugan i nationalparken är Refugi Restanca. Går man ett stycke vidare, utmed GR11, kan man övernatta i en obemannad stuga i lite vildare omgivningar. I nationalparken och dess zona periférica råder strikt bivackförbud.

Ut från Restanca finns två varianter. HRP utmed Estany de Mar har en mycket brant passage som åtminstone 2012 var kraftig eroderad. Jag gick den i motsatt riktning 1995 och fann den kämpig då. GR11-varianten är lättare och passerar flera sjöar. Tidigare nådde man på bägge lederna Hospital de Vielha vid södra mynningen ("Boca sud") av Vielhatunneln. 2005 var det en rätt svåruthärdlig plats p g a arbeten med tunneln. 2012 upptäckte jag till min stora glädje att den urgamla stugan var nedlagd och ersatt av den fina Conangles ett stycke längre söderut, och lite mer avsides från landsvägen. Bild.

Aneto-Posets

HRP leder från Katalonien in i Aneto-området i Aragón, med Pyreneernas högsta topp Aneto, via Coll de Mulleres, över 2900 meter, det högsta passet på hela HRP. Det är mycket brant på östsidan och kan enligt uppgift vara tekniskt och inte helt ofarligt. 2012 mötte jag en vandrare som skadat sig. Jag har istället tre gånger, 1995, 2005 och 2012, valt GR11-varianten över Vallibierna 1995 gick jag den från väst till öst, de andra gångerna gick jag öst-väst.

Det börjar med ett stycke vandring utmed eller vid sidan om landsvägen, sen följer en stigning i lite trasslig skogsterräng (utför är kämpigare!). Inom ett par timmar når man Anglós där det finns fri stuga och tältmöjlighet. Därpå följer en magnifik övergång över flera pass, förbi några lika fina sjöar; det är en av de allra finaste sträckorna på hela GR11. På ett par ställen (Bild) är det en smula knepigt och väsentligt att spana efter markeringar för bästa vägval. Efter denna passage går man slakt utför i ett alltmer parkliknande landskap. Man ser Aneto-massivets baksida vid Llosas, ett utmärkt tältställe (efter 20!) med slingrande vatten. Där sov jag 2005. Bild.. Ännu en bild. 2012 valde jag att gå vidare till Puente de Coronas. Där sov jag 2012 i en fri stuga. Platsen är mycket vacker och rogivande, med stilla bäckar i närheten, närheten till en busshållplats märks knappt. Bild.

En föga utsiktsrik jeepväg för ut ur området ned i dalen. Innan man går in i Posets-området bör man besöka butiken på Camping Aneto som varit välförsedd de gånger jag passerat (1995, 2005, 2012). HRP för förbi två bemannade stugor, Estós och Viados. 2005 tältade jag ett stycke förbi den första stugan och gick sen förbi den andra till ett område som heter Montarruego på kartan. Fint och ensamt att tälta där. Vattnet där är järnrikt, vilket känns på smaken och syns på stenarnas färg, men det är fullt drickbart.

2005 gick jag därifrån direkt i riktning Rio Barrosas dalgång, förbi dammsjön Urdiceto; efter ett stycke landsväg, genom Barrosa-dalen, (Bild), på en lång och soldränkt uppstigning mot Barroude-stugan vid den dramatiska Barroude-väggen. Jag skulle rekommendera den omväg jag tog 1996, via Rioumajou i Frankrike, där det åtminstone 2014 fanns tältmöjlighet och enklare servering. Från Riumajou återanknyter man till den förra varianten via Puerto de Urdiceto. I den gamla HRP-guiden, av Georges Véron, beskrivs en (delvis) kamvariant mellan Riomajou och Barroude, som också tidigare fanns inritad på franska kartor (den finns ännu på några spanska kartor). Véron varnar för att denna variant kan vara hal och farlig i regn. Jag har läst en relativt färsk rapport (på mitrucksack.de), med bilder, som beskriver etappen; varför den förtigs idag vet jag inte.

Väljer man Urdiceto-varianten kan man vilja övernatta på hotellet La Fuen i Parzán. Där fanns 2014 tre snabbköp, med inte alltför imponerande sortiment.

Véron var en framstående pyreneist, skaparen av HRP. Han tog sitt liv 2005, men guiden hålls fortfarande aktuell av av Jérôme Bonneaux. Ton Joostens bok på Cicerone är läckrare illustrerad och har många varianter, men inte just denna.

Mot Gavarnie!

Mot Gavarnie tar man sig över passen Chermentas och Héas. I hussamlingen Héas finns (eller har funnits) ett par övernattningsmöjligheter. Utnyttjar man inte dessa kan man bespara sig en del vägvandring genom omvägen genom Cirque de Troumouse. 2005 valde jag att gå över ett nordligare pass, Campbieil. På båda varianterna tar man sig till Cirque d'Estaubé som erbjuder fina tältmöjligheter (efter 19, nationalpark). Väljer man den senare varianten passerar man byn Artigues, med camping, och når Cirque d'Estaubé via Granges de Coumély. Alldeles efter dammsjön Lac de Gloriettes finns fina tältplatser utanför nationalparken PNP och man kan alltså ställa upp tältet när man vill.Bild.

Sista etappen mot den bullriga turistorten Gavarnie (camping bl a) , via Hourquette d'Alans blir rätt kort, men det får den gärna bli. Bild. Man kan dock vilja lägga in en avstickare till Cirque de Gavarnie. Affärer finns förstås, för både mat och sportartiklar (t ex gas), och hur många restauranger som helst. Vid HRPs utgång från byn finns en bemannad övernattningsstuga.

Gavarnie-Lescun

1995 gick jag Lescun-Gavarnie i motsatt riktning, på HRP, mestadels i Frankrike. 2005 avslutade jag min tur med att gå Gavarnie-Lescun på GR11 i Spanien. Om man inte varit väster om Gavarnie förut är HRP att föredra.

GR11 passerar t ex den fula skidstationen Formigal, med därtill hörande ful bebyggelse och starkt trafikerad genomfartsväg. Vidare Baños de Panticosa där man 2005 höll på att bygga ett parkeringshus. Casa de Piedra gav dock gemytlig övernattning. 2014 försökte jag undvika Baños på en mer direkt passövergång, Collado del Letrero, mot Bachimaña-området (stuga sedan nyligen, med mängder av tältplatser åtminstone 2005). Men frånvaron av tydlig stig avskräckte - det hade blivit mödosamt att ta sig över, och kanske inte helt ofarligt. Ett knivigt pass är Piedrafita, som är mycket brant och slirigt på västsidan, och, enligt uppgift, farligt under snö. Jag valde därför 2005 att ta omvägen över Marcadau-dalen i Frankrike och Col de la Fache. Marcadau. Col de la Fache. Detta pass är snötäckt på den spanska västsidan långt in i säsongen, och man kan behöva stegjärn eller isyxa. Juli 2005 var ett gränsfall. Det var enda gången jag använde järnen och troligen var det onödigt.

På HRP-varianten passerar man den bemannade Baysellence-stugan och därpå Oulettes de Gaubes (bemannad stuga, camping) vid foten av Vignemale.(Bild). Två pass, och en kort sträcka i Spanien, för till den redan nämnda Marcadaudalen med den stora Wallon-stugan. Här är många dagsgäster.

Passagen över Col de la Fache är densamma som ovan; ett nordligare alternativ, som anses svårare, är Cambalès. I Circo de Piedrafita, (Bild), finns ypperliga tältmöjligheter. Det finns också en stor stuga, Respumoso. Tillbaka till Frankrike, över Col du Palas. Uppför är nog lättare än nedför som jag gick 1995, med stora lösa block, och den gången snö emellan. Arrémoulit-stugan erbjuder bemannad övernattning. Nästa bemannade övernattning är Refuge de Pombie vid foten av Pic du Midi d'Ossau. (Bild) Turen fortsätter genom PNP förbi övernattningsstugor som Ayous (flera fina sjöar) och Arlet. En sista spansk episod nås över Col de Pau; här finns inga egentliga stigar och markeringar, men man hittar utan svårighet till den lilla sjön Ibon d'Acherito, (Bild), som var mitt första läger 1995 och mitt sista 2005. Sista sträckan för till Lescun, min startpunkt 1995 och mitt mål 2005, varifrån buss och tåg till Oloron Ste Marie och Pau.

SNIPP, SNAPP, SNUT! Åter