Galleri

Jotunheimen, 2002

6 augusti Gjendesheim -Torfinsdalen, 1350 m Buss Otta-Gjendesheim, framme 9.15. I strålande väder skjutsar mig stugchefen över Sjoa. Jag är genast i fjällen, ingen monoton anmarsch.

När jag nu går genom den avmarkerade Leriungsdalen åt motsatt håll mot 1994 fördjupas intrycken. Det är tydligt att jag mest minns den majestätiska puckeln precis före Svartdalsbandet, 1645 m, där man ser ner på de flankerande glaciärerna. Nu märker jag att det händer åtskilligt på låg höjd också, under den i början mycket långsamma stigningen.

Sträckan har tre vadställen. En engelsman som går lite före mig luras av ett röse att en gång söka vad högre upp där terrängen är brant och bäckarna i ystraste laget. Avmarkeringen gjorde att jag läste kartan desto noggrannare och jag gick därför rakt på det rätta vadstället.

Detta är en lång etapp, klart över 2 mil. Jag är i Svartdalen efter 7 timmar och hittar som väntat ingen tältplats. Närmre Torfinsbu, och lägre, är det lätt. Efter 8 timmar, klockan 17.30 (sen start) slår jag upp tältet. Då kommer regnet.

Bilder: 01-09

7 augusti Torfinsdalen-Grønebekktjernet, 1285 m Langdalen ett verkligt fynd. Först den breda gröna ingången upp mot sjöarna, med flera mörka berg omkring som håller vakt. Efter den sterila övergången mellan sjöarna överraskar den andra och högre, Galdebekktjerna, med gröna stränder och otaliga tillflöden. En idealisk tältplats på 1500 meters höjd!

Vad vid sjöns utlopp, lätt. Passövergången är brant och grovt stenig på denna sida, men det går fort. På andra sidan väntar den steniga Oksdalen. Att gå förbi den drygt kilometerlånga sjön tar 45 minuter. Från lägre höjd, västerifrån, ser ingången till denna U-dal däremot inbjudande ut.

Bilder: 10-18

8 augusti Grønebekktjernet - Sløtabotn, 1300 m Västerut upp ur den breda Høystakkadalen genom namnlös dal, förbi Snøholsvatnet, stenigt och långsamt. Ytterst (alltså i början av etappen) sammanstrålar denna dal mjukt och kulligt med Rauddalen, ungefär vid den punkt där jag fyllde 50 år 1994. Nu bär det upp på ett pass med väggrening, där en väg tar av till Skogadalsbøen. Jag viker nu mot Eidsbugarden utmed Mjølkedalsvatnet, vars stränder inte inbjuder till tältning. Här hade jag hoppats på en övergång, utanför lederna, mot nästa dal, men från en hög utsiktspunkt ser vadet över Mjølkedøla farligt ut. Jag resignerar och går ända ned mot vägen, två kilometer utmed denna och upp i nästa dal, där jag går precis så länge att jag hittar bra läger. På kvällen kraftigt åskväder och lika häftigt regn.

Bilder: 19-24

9 augusti Sløtabotn-Fleskedalen, 1095 m Liksom den andra etappen har denna två ansikten, ett stenigt och ett grönt, men i omvänd ordning. Dock inte så grov terräng, vilket ger fler och bättre utsikter mot de vakande bergen.

Utloppet från Kvitevatnet erbjuder ett vadställe som först verkar så svårt att jag letar efter andra varianter. Tillsist försöker jag det officiella, T-markerade, stället. Det är stengång, bara det att de första stenarna är stora block med en hel del vatten emellan. Här gäller det att hamna rätt på nästa sten så att jag inte glider i. Speciellt övergången från det sista blocket till de mindre stenarna kräver stor försiktighet. Aningen akrobatiskt!

Passet är kargt trots ringa höjd, frånsidan mörk och trång men med väl banad stig ovanför sjön. En glaciärprydd topp, Falketind, smyger på ur bakhåll, samtidigt som den gröna Fleskedalen öppnar sig längre ned. Jag följer dalen så långt ut det går innan videbuskarna tar över och omintetgör tältning. Det är en dal som tål jämförelse med de allra vackraste dalarna i Italien. Under denna dag möter jag inte en enda människa.

Bilder: 25-34

10 augusti Fleskedalen-Skautahaugane, 1315 m Fint ut ur dalen och upp på Friken. Den sista, konstlade, steniga och buskiga, sträckan mot Skogadalsbøen, verkar vara för evigt, helt klart en av de tråkigaste sträckorna i hela Jotunheimen. Från hytta går jag i riktning mot Turtagrø och Breheimen; lätt skog fram till Storebrui, brant upp i Gjertvassdalen, utmed Gjertvatnets steniga stränder och över det låga Kejsarpasset på god stig.

Efter passet viker andra vandrare upp mot Fannaråken och jag blir ensam på nytt. Landskapet är nu kaotiskt, vilket lovar gott tältläger - desto mer att utforska efter middagen.

När jag ser att vägen på kartan förlängts ända upp mot den rutschbaneliknande Styggedalsbreen blir jag sur. Det står två bilar parkerade nära glaciären. Jag bestämmer mig tvärt för att skippa den planerade övergången till Breheimen och bli kvar i Jotunheimen. Misstänker också att de södra delarna av Breheimen inte är så intressanta.

Bilder, kort: 01-04

11 augusti Skautahaugane-Gravdalsdammen, 1285 m Mörk och grå morgon, men efter någon timme kommer solen fram. Halva gårdagsetappen går nu baklänges vilket alltid ger nya infallsvinklar.

Gravdalen är lugn och vacker, men lite mer komplicerad än jag minns från 1994. Just vid dammen kommer strida flöden från glaciären Smøstabbsbreen. Vattnets kvalitet gör att en planerad tältplats får överges. Omsider hittar jag en på andra sidan den stora älven; anläggningsvägen korsar älven på bro.

Nu regnar det igen. Himlen är mörk. Jag vill inte ha mer åska.

Bilder, kort: 05-11

12 augusti Gravdalsdammen-Visdalen, 1250 m Sista stycket upp genom Gravdalen förloras lite i regnet, dessutom är det alltid lite trist att se de parkerade bilarna vid Leirvassbu.

Intressant blir det på nytt vid sjöarna, speciellt Kyrkjetjønna, inramad av 2 mäktiga toppar och med en glaciär som effektfull bakgrund.

Mycket brett vad, dock mest stengång, över Visa. Enda risken verkar vara att halka. Slösar tid på att söka tältplats rätt långt ned i dalen - alla vatten är mer eller mindre grå. Går tillbaka mot Urdadalens mynning och hittar genast tältplats vid en mindre ström. På eftermiddagen tittar solen fram igen och torkar mitt tält.

Nu regnar det igen, men det är (som alla dagar) varmt.

Bilder, kort: 12-13, dia:35

13 augusti Visdalen-Memurutunga,ovanför Storådalen, 1330 m Kall morgon, löfte om en riktigt vacker dag. (Så blev det). Urdadalen, som namnet säger, stenig och karg, men vacker på sitt sätt. Som alla trånga dalar lite enformig i utsikterna.

Men när man kommer ut ur dalen, ned mot grönare höjder, bombarderas sinnena: sjön Helletjønna, vattenfallet, en sjöplatå synlig från passet, utskjutande mindre berg. Detta är en av de passager där jag måste ifrågasätta ultralättviktarnas filosofi: mindre vikt, gå fortare, längre etapp, se mer. Mitt bekymmer är att gå tillräckligt långsamt för att absorbera intrycken.

Nere i Storådalen vill jag inte tälta. Får infallet att söka tältläger en bit upp på Memurutunga och hittar rätt fort en idealisk tältplats med utsikter både ned i Storådalen och tillbaka mot etappens tidigare delar.

Bilder: 36-47

14 augusti Memurutunga- nära Sundodden (vid Russvatnet), 1175 m Memurutunga är en böljande platå där fjärrutsikterna, speciellt mot andra sidan av Gjende, dominerar. Ett tag syns inte så mycket eftersom molnen går lågt i de tidiga morgontimmarna. Men strax lyfter molnen, solen kommer fram och det blir varmt.

Det finns två varianter mot Memurubu. Den ena följer Memurudalen, antagligen lite enformig, men betydligt skonsammare än den kamvariant som jag väljer. Det går brant utför på slutet, vilket känns i knän och lårmuskler.

Paus vid Memurubu. Då kommer båten! Den är fullastad med turister som denna dag bara ska gå över Besseggen tillbaka mot Gjendesheim. Jag delar väg med massan under en brant stigning och blir som vanligt stressad av ljudet av andras fötter bakom mig.

Vid stigskiljet fortsätter jag norrut, medan strömmen går österut. Nu är det genast ensammare och en härlig utsikt öppnar sig mot en gryta, våtmarker och en mindre sjö.

Det är för tidigt att slå läger. Jag chansar att gå vidare för att söka tältplats på stränderna av den långa sjön Russvatnet. Första försöket gäckar mig, återigen slammigt vatten. Går vidare och söker en plats där både vattnet och marken stämmer - det växer åtskilligt med vide och dvärgbjörk på denna höjd. Nära Sundodden hittar jag en idealisk plats, lagom långt in för att inte nästa etapp ska bli orimligt lång, men fortfarande med fina utsikter, tillbaka och mot Besshøe, 2258 meter över havet.

Bilder: 48-59

15 augusti Russvatnet-Gjendesheim, 980 m Denna etapp blir, liksom den första, lång, men nu med 6 kg mindre packning! Under natten måste jag ut en stund och möter sjärnklar himmel, det är ett löfte som morgonen infriar.

Först härligt och lätt utmed Russvatnet men över ett par hängbroar av vilka en är betänkligt sned. Närmre utloppet blir det mycket pastoralt och fridfullt med betande får och en liten säter precis invid bron. Det sista stycket får jag de utsiker jag missade 1994 på grund av dimma. Det är mjukt och lugnt fram till Bessvatnet där jag nu får utsikter på nytt mot Besshøe. Rätt brant och stenigt ned mot Gjendesheim där jag nu möter turister på nytt. Denna långa etapp tar inte mycket mer än 6 timmar. I väntan på bussen till Otta hinner jag beställa hemresan, som med stadigt försämrade förbindelser kommer att ge mig en övernattning i den häftiga metropolen Hallsberg.

Bilder: 60-69

Snipp, snapp, snut