Vandring i Väst- och sydalpernaMina första vandringsår var helt koncentrerade till Östalperna med stark tonvikt på Dolomiterna. Efter en lång tur i Östalperna 1993 - min första i tre länder - hade jag tid över att göra en tur i Aostadalen som jag drömt om i fem år. Efter turen vilade jag ut i Aosta och passade en dag på att ta tåget till Turin för att köpa kartor över de italienska sydalperna, med betoning på GTA (Grande Traversta delle Alpi), en led genom regionen Piemonte. Sedan dess och fram t o m 2007 har alla mina alpina turer, utom en kort avbruten tur i Adamello 1994, hållit sig till väst och allra mest de södra Alperna. Med det menar jag allt söder om järnvägen Paris-Milano. Dessa är mina västalpina tureer:
Alta Via 1 i Aostadalen är en led som utmärks av stora höjdskillnader; nästan alla pass är 2700 meter höga och övernattningarna är fördetmesta i dalarna, på cirka 1300 meters höjd. Båda åren jag gick denna led var det goda snöförhållanden; andra gången, år 2006, dessutom strålande vackert väder. Första gången utgick jag från Alagna (i Piemonte) via Pastorestugan och Val Gressoney och valde fel variant, den gamla via Bettaforcapasset, antagligen för att den var kortare. Det är oerhört fult, p g a skidanläggningar och jeepvägar. År 2006 fick jag äntligen revansch för detta misstag. På en mycket vacker variant tog jag mig från Alagna till St Jean i Gressoney, övernattning på campingplats. Därifrån gick jag efter en bit landsväg över den sydligare varianten, Colle di Pinter, som är en förstklassig övergång. Tyvärr kunde en del stationer i Val d'Ayas inte undvikas. Därpå följde jag tre dagsetapper på Alta Via, samma väg som 93 men en dag snabbare. År 2011 var jag tillbaka i Aostadalen, denna gång via Fenêtre de Durand, ett underbart gränspass (från Schweiz) på c:a 2800 meters höjd. Den gången följde jag AV 1 österut mot Gressoney St Jean, men avvek delvis på fina varianter söder om den egentliga leden. I Gressoney kunde jag konstatera att leden förlängts. I själva verket har nu både AV 1 och AV 2 förlängts så att de möts; man kan alltså göra en rundtur runt hela Aostadalen på de bägge Alte Vie. Förlängningen för genm Valle del Loo, bekant även från 2006 års tur, till en punkt där den snuddar vid GTA, Grande Traversata delle Alpi, som är den stora leden i grannregionen Piemonte. Där växlade jag över och fortsatte 2006 års tur baklänges mot Alagna, dock med en liten utvikning i ett svårorienterat och vilt område lite vid sidan om leden. Även sensommarturen 2012 gick delvis i Valle d'Aosta, dels en eller två etapper på Alta Via 1 och ytterligare några på Alta Via 2, med en avstickare till Frankrike. GTA kände jag från långt tidigare; 1994 och 2000 kom jag att göra många etapper av leden i båda riktningarna. År 2000 valde jag dock bort GTA-etapperna söder om Ellena Soria och svängde över till Frankrike vilket är mycket intressantare, om också rätt ansträngande. Det är en hel del block och en extremt brant nedstigning mot Refuge de Nice. Överhuvdtaget lyckades jag 2000 att kombinera etapper på fransk och italiensk sida optimalt, så att precis hälften av övernattningarna var i vardera landet. År 1999 hade jag tänkt göra en stor vandring i Frankrike och Italien, min första i Alperna på fem år. Dock blev jag sjuk i Modane och avbröt efter 15 dagar - turen 2000 blev den tänkta fortsättningen. Bortsett från 15 minuter i början och en kortare sträcka senare gick hela turen i Frankrike (resten i Schweiz). Tyvärr har de inledande etapperna av GR5 många låga partier, ända ned till 700 meters höjd, alltså en hel del skog. Höjdpunkten var de sista etapperna genom nationalparken la Vanoise, bortsett från kontakten med en skidstation, Val Claret. Ska man gå norra delen av GR5 är det nog bäst att börja i les Houches nära Chamonix. Även de nordliga delarna av GTA (sommaren 2006) har en del tråkiga partier. Före Alagna var de första dagarna före själva leden de mest givande om också med många häftiga åskväder. Det är värt att veta att Formazzadalen, samt Devero-Veglia, är de delar av Piemonte som får den mesta nederbörden vintertid. Min vandring började redan den 14 juni och ett pass, Scatta Minnoia, hade så mycket snö att jag gäckades och måste välja en omväg. Lite senare på säsongen hade det varit lönt att börja i Airolo i Schweiz, följa Bedrettodalen och göra samma övergång, Passo San Giacomo, som jag gjorde 1991, mot Formazzadalen. Fr o m 2002 års korta tur - skitväder på slutet - har tältet dominerat. Sydalperna är nästan lika tältvänliga som Pyreneerna. 2002 och 2003 gav mig chansen att fylla några luckor på både fransk och italiensk sida. 2003 hade jag enastående tur med vädret och snöläget. Dessa turer var till större delen improviserade. 2004 års tur gav mig halva Tour d'Oisans i nationalparken Les Ecrins. Det är fint där och man kan i norra änden med tältets hjälp hålla sig borta från nationalparken. Dock är ett pass, Col de L'Aup Martin, alltid vanskligt och speciellt under snö, som denna gång. Jag hade en obehaglig olycka om vilken berättas i "Plötslig färdkamrat". På den västra delen, som jag inte gått, har Col de la Muzelle, och alernativet Brèche Perrier, rykte om sig att vara besvärliga, och kanske farliga i dåligt väder. I Le Queyras,leden GR 56 som sedan följde, är tältreglerna mycket humana, man ska bara hålla sig på avstånd från byarna, och tälta högst en natt. "Seulement la nuit" står det också i relgerna, den exakta innebörden vet jag inte.. Som alltid reser man väl tältet sent och river det tidigt. Och överallt håller man förstås avstånd till vatten källor, 200 meter eller så. Övergången till Italien gav mig sedan många nya etapper på GTA, i Val Germanasca och i Valli di Lanzo, norr om Susadalen. Det är värt att veta att det faller mycket mer snö på den italienska sidan vintertid. Därför började jag turen i Frankrike, den 15/6. I Italien kom jag sedan att gå över pass som hade varit livsfarliga en vecka tidigare! Turen år 2007 dominerades av rundvandringen kring Mt Thabor i Frankrike, de 6 första dagarna, en tur med flera mycket höga pass och underbart vackra vyeer, speciellt på västsidan. Turen korsade sig själv nära Mt Thaborstugan innan jag fortsatte mot Italien. Höjdpunkten på den italienska delen var övergången från Valle della Ripa och vidare tvärsöver Val Troncea, ett reservat vars tältförbud tvingade till en liten omväg. Dessa båda etapper skedde precis i månadsskiftet augusti-september, en underbar årstid som jag inte kunde utnyttja innan jag gick i pension. Stabilt väder och lite folk. Dock kan vatten vara ett problem under den sena säsongen. Turen i början av sommaren 2008 tangerade delvis denna och det var påtagligt hur mycket snö som faller just i Mt Thabor-området. När man kommer till Le Queyras är förhållandena genast mycket bättre. Fler tältregler I nationalparkerna Les Ecrins och Mercantour (Havsalperna) gäller tältet upp efter 19, ned före 9. I La Vanoise är tältning tillåtet endast nära vissa stugor, 19-08, juni-september. På stugorna finns ofta broschyrer om parkreglerna, med förteckning över de aktuella stugorna. Även om man är inställd på stugor kan tältet vara en räddning om stugan är full eller nästintill - det är faktiskt outhärdligt. Själv undviker jag numera stugor så mycket det går. I Aostadalen är tältning tillåtet nattetid över den absurda gränsen 2500 meter, enligt en Legge Regionale från 1983. Samma sägs även på den officiella websiten för Alte Vie 1 och 2. Jag har således tältat flera nätter. på fäbodängar efter avtal med markägaren. I Piemonte har jag hört påståenden om att tältet får resas först efter 8, men är reglerna så stränga måste det rimligen finnas anslag som beskriver dem. I de flesta Parchi Naturali, t ex Val Troncea, och Valsesia, är det totalförbud. I Parco Naturale delle Alpi Marittime tycks dock den enkla regeln vara en plats - ett (eller kanske två!) dygn i "alpinistiskt syfte", vari vandring torde ingå. I Gran Paradisos nationalpark är tältning tillåtet endast på campingplatser. I guideboken över Aostadalen står att camping medges mellan solnedgång och soluppgång, men jag tvivlar lite. Det finns dock en del obemannade stugor i området. Ta sig dit Till St. Gingolph, startpunkt för GR5: Tåg Genève-Montreux, båt över Genèvesjön. Till Modane och St Michel: Tåg från Paris, Gare de Lyon. 2007 hade jag inte lust till den lite nervösa transporten mellan två järnvägsstationer så jag tog vägen över Schweiz. Nio byten, kanske inte så bekvämt, men ungefär lika snabbt. 2015 års tur började i St Jean de Maurienne i samma trakter, då var det färre byten mellan Basel och målet. Till eller från grannorterna på den italienska sidan, Oulx eller Bardonècchia, kan det vara bekvämare med Simplonbanan mellan Basel och Milano och linjen Milano-Paris Formazzadalen. Den tänkta utgångspunkten var Varzo, tåg från Brig genom Simplontunneln, byte till buss i Iselle. Eftersom jag inte hittade någonstans att bo tog jag bussen vidare till Domodossola; på vägen fick jag tipset om en busslinje norrut till Ponte Formazza. Det var bara att lägga till fyra etapper till den planerade rutten (som sedan också ändrades i Alagna). Méolans var också en sista-minuten-ändring. Efter övernattning i Digne les Bains hade jag hoppats på buss till Colmars les Alpes, men linjen hade inte börjat gå för säsongen. Turligt nog var förbindelsen Marseille-Barcelonette försenad och jag kunde lägga om rutten efter ivrigt kartstudium på bussen. Bourg d'Oisans, utgångspunkt för Les Ecrins: Tåg Paris-Grenoble, buss vidare. Limonetto: Tåg Turin-Cuneo-Limone. Fontan Tåg från Nice. Denna tur följde direkt efter en tur längs Korsikas GR20. Bourg St Pierre Tåg från Basel SBB till Martigny med byte i Visp, tåg till Orsières, med byte i Sembrancher, och buss vidare. Zinal Tåg från Basel SBB till Sierre, med byte i Visp, buss vidare upp i Val d'Anniviers. |