Vandring i Schweiz

Det var i Schweiz det började, 1987, av en ren slump. Eftersom dagsutflykter var det första jag kom i kontakt med upptäckte jag först efter ett tag möjligheterna till långvandring. Med tiden visade det sig dock att dessa möjligheter var större på andra håll, t ex i Sydalperna och Pyreneerna, där tältning hör till kulturen.

I augusti 2008 upptäckte jag att det går ungefär lika bra i Schweiz. Det finns inga federala tältregler. I huvudsak gäller det att undvika alla naturskyddsområden - i alla av mig kända sådana områden gäller strikt bivackförbud. Och, i övrigt, att avtala med herdar, byordförande, etc.

Jag diskuterar till en början stugturer. Jag kan urskilja tre vandrarkantoner i Schweiz: Ticino, Wallis/Valais och Graubünden.

Ticino. I september 1990 började jag en tur i Airolo, vid södra mynningen av Gotthardstunneln. Turen gick till ett hotell på höjden vidare västerut på södra sidan av Bedrettodalen till Corno Gries-stugan nära Nufenenpasset. Åter österut, över Bedrettodalen på utsiktsbalkong mot Gotthardspasset (San Gottardo), en plats som har mycket stränga vintrar och enorma snömängder långt in på sommarsäsongen. Turen gick vidare österut mot Pioraängen, Cadlimostugan och Lukmanierpasset (Lucomagno) som är precis på gränsen till Graubünden. Hotellräkningen var författad på sursilvan.

Härifrån vidare till Campo, mer hotell, åter upp på höjden till Motterascostugan nära den fascinerande Greinaplatån, ett våtlandskap. Fortsättning i Graubünden. Först senare förstod jag att detta var en rätt vanlig rutt, en bit av Grosser Walserweg. Denna är en tur som följer utvandringen från Wallis ända bort till Rätikon, ja, ända in på österrikisk sida, i Montafondalen. De främsta spåren är arkitekturen,

Alla etapper rörde sig i norra delen av kantonen, kring Bedrettodalen och Leventinadalen, den stora genomfarten för motorväg och järnväg.

Därmed anser jag Ticinos möjligheter uttömda! Det finns en del att göra mellan Bedrettodalen och de daler som tränger upp i bergen söderifrån, Maggia, Verzasca, Blenio. Det är delvis tuffa eskapader och genom ras kan en ena året gemytlig vandringsled bli så farlig att den nästa år stängs av. Det gäller t ex övergången mellan Verzascadalen och Valle Maggia.

Wallis Den fransktalande delen berörde jag 1991 på en tur som jag av olika skäl tvingades avbryta. Jag gick istortsett från den schweiziska Val Ferret till den italienska dalen med samma namn. Mont-Blanc-turen går här, en tur som jag förmodligen aldrig kommer att göra i dess helhet - jag har dock genom åren täckt hela utom sträckan mellan Le Brévent och Argentière. Landskapet här är mycket idylliskt och pastoralt.

I den tyska delen har jag fått in fler etapper, på en tur som började vid Nufenen-passet och Corno Gries-stugan, sedan gick över i Formazza-dalen i Italien och tillbaka från Alpe Devero till Binn, en ferieort. Därifrån går Simploner Höhenweg till Simplon-passet där jag avbröt denna tur, eftersom jag var mätt (hade redan en lång tur innan). Ingen tvekan om att ledens fortsättning mot Zermatt och vidare mot Martigny är intressant. Den är väldokumenterad i litteraturen. Det finns höga pass som under dåliga förhållanden kan tvinga till vila eller reträtt.

På en i övrigt italiensk tur år 2006 valde jag (för höjdens skull) att lägga två etapper i Wallis på en variant som korsar Simplonvägen. Jag tältade båda nätterna, den första på en äng invid en hyrstuga, den andra nära en gammal säter förvandlad till ferieby (vanligt!).

2011 års stora tur började i Zinal i Val d'Anniviers, se nedan. Två gånger har jag också börjat turer i Bourg St Pierre vilka fört mig vidare över gränsen till Valle d'Aosta och Piemonte.

Graubünden sönderfaller behändigt i ett antal välbesökta områden, med tätt stugnät. Det är Rätikon (som schweizarna delar med Österrike och Liechtenstein), Silvretta (delvis i Österrike), Davosbergen, Unterengadin, Oberengadin, Berninaområdet med höjdflankerna till Poschiavodalen, samt Surselva, det rätoromanska området kring Vorderrhein.

Vill man göra något annat än dagsutflykter blir det att knyta ihop dessa områden. 1991 gjorde jag en tur som började i Brenta och Presanella i Italien, snuddade vid nationalparken Stelvio (Stilfserjoch) och därpå tog sig i Schweiz genom de båda Val Viola, en i Schweiz, en i Italien. Via Berninapasset mer Italien (Val Malenco) och sen över det fina Murettopasset till Oberengadin, närmre bestämt Maloja. Härifrån finns ett par varianter till Slpügen och därifrån kan man via Turrahus och Vals knyta an till Gro\sser Walserweg, via Vrin och därifrån till Greinaområdet.

1993 års tur, länge min sista långtur i Östalperna (16 dagar) gav mig mera Schweiz. Från St. Anton i Österrike, genom Silvretta och Rätikon över till schweiziska sidan. Schesaplana, St. Antönien/Partnun, Schlappin (i Silvretta), Vereina (nära Klosters), Grialetsch (i Davos-bergen), Bergün, Spinas (i Beverdalen, vid Albulabanan), Silvaplana (på samma sjöplatå som St. Moritz och Maloja), Coaz, Pontresina, Bernina, en sväng över i Italien och därifrån ned till Poschiavo. Alla schweiziska etapper gick genom Graubünden och jag fick med mig alla viktiga områden utom Unterengadin (Engadin är rätoromanska namnet på Inn-dalen) och de ännu till stor del outforskade sidodalarna till övre Rhendalen (Vorderrheintal), Lumnezia, Valsertal och vad de heter.

Detta är den främsta vandrarkantonen av dem alla; allt jag gjort och inte gjort räcker nog till expeditioner på sammanlagt åtminstone fyra veckor.

I augusti 2008 återvände jag till Centralalperna för första gången på 15 år. Jag återknöt bekantskapen med Sta Maria i Münstertal och med Oberengadin, men använde nu tältet. Av 11 etapper gick de 7 första i Schweiz och jag tältade fritt utom nätterna i Maloja och Bergün. Hela området mellan Davos och Engadin har mängder med möjligheter och jag kommer säkert att återvända dit.

Min tur augusti 2009 började i Andermatt i kantonen Uri, därför att det är bekvämt att ta sig dit från Basel. En ganska kort stigning ledde över genom Unteralptal i Graubünden; första etappen drog vidare över en kantonsgräns till, till Cadlimodalen i Ticino. Sen gick turen vidare förbi Lukmanierpasset och genom den sagolikt vackra Campo-dalen, innan den definitivt svängde över i Graubünden igen. Resten av turen rörde vid redan bekanta områden, men i annan ordning och med fri tältning som enda övernattningsform. Flera gånger var jag hänvisad till läger rätt nära föbodar, vilket givetvis krävde överenskommelse med traktens folk. Man bör kunna tyska för att reda sig! Och i ett fall talade herden enbart italienska.

Turen slutade i Silvaplana på samma sjöplatå som St. Moritz. Det är en bra plats att avsluta eller börja en vandring. Tåg till Samedan, efter övernattning raka spåret hem.

Somrarna 2010 ooch 2011 gjorde jag mina längsta turer i (till större delen) Schweiz, under mycket olika omständigheter. 2010 var snösmältningen sen, och snön hade kulminerat så sent som i maj. I gengäld var det mycket varmt så snösmältningen gick snabbt under de 19 dagar turen varade. Turen inleddes precis som 1993 i St. Anton i Österrike och höll sig därefter till Graubünden och Ticino; det blev många repriser. 2011 var det tvärtom mycket lite snö och tidig snösmältning. Turen det året startade i Zinal i kantonen Wallis och gick därefter 20 dagar i östlig riktning till Savognin i Graubünden. Den tog 20 dagar och gav mig en del nya etapper i Västalperna, sedan repris på Devero i Italien och norra Ticino. Turens höjdpunkt var övergången över Pass Patnaul mellan Vrin och Vals, en övergång jag tvingats avstå ifrån tre gånger tidigare.

Min i skrivande stund senaste schweiztur gjorde jag i augusti-september 2015, genom huvudsakligen bekanta trakter, men över en hel del nya pass. Jag hade schweiziska pengar över från tidigare resor och slapp växla till nuvarande astronomiska kurs. Kommande år, om det blir några, kommer jag nog bara att gå enstaka sträckor i Schweiz, men resten i Italien eller Österrike, p g a valutan. Jag går ju mycket med tält och kan planera bort utgifter i det landet. Åter