Vädret, speciuellt i Frankrike, var inte alltid det bästa, en del dimma. Märkligt nog var jag aldrig med om ett enda åskväder.

Av 21 vandringsdagar kan man dock säga att 14 blev riktigt bra och kanske 5 direkt ointressanta. Ett problem var att få information - i ett fall avråddes jag (på min femte sommar i Pyreneerna!) från högalpin vandring överhuvudtaget och tillråddes att göra dagsutflykter, bland annat till en plats jag redan passerat! Min förfrågan förmedlades av turistbyrån i Auzat och de lyckades väl inte få fram att jag redan vandrat nio dagar, och bland annat gjort en rätt krävande etapp i Haute Ariège.

Ett misslyckande som kanske bara var bra med facit i hand var min plan (andra turen) att gå från Superbagnères två dagar i Frankrike, därpå över ett pass till Spanien och vidare mot Ordesa. Det är ovisst om passet var rösat på den franska sidan, men jag kunde se en tydlig rutt från mitt läger. När jag räknade höjdkurvorna på den spanska sidan verkade en fattas - först sent insåg jag att två höjdkurvor nästan gick ihop, dvs. att passet var tämligen brant på den sidan. Kartor i skala 1:50 000 är ofta svårlästa.

Beslutsvåndan fick sin upplösning när passet på morgonen låg i tät dimma.

I efterhand undrar jag om verkligen hade velat gå till Ordesa med dess massturism och tältförbud. Man får tälta på ett par, tre ställen, och tältet får resas förs i skymningen (det ska alltså helst inte få torka!). Det passar inte mina frihetskrav. Efter min andra tur funderade jag på att ta buss till Gavarnie och börja en tur som ledde runt gränsmassivet och in i Ordesa från motsatt håll - men det kändes inte lockande alls. Jag var mätt.

Det jag verkligen lyckades med var att använda tältet maximalt. På den första turen övernattade jag fritt 12 nätter, på camping 2 och under tak 1. På den andra blev det fem övernattningar (alltså en även efter den egentliga turen), alla fria. 19 dagar av 21 åt jag egen mat vilket var ett litet problem. Jag gick ned oroväckande mycket i vikt på den första turen och försökte kompensera på campingplatser genom att närmast frossa i fet kost. Efter hemresan, med bland att två dagar i Paris kunde jag dock konstatera att nettoförlusten var kanske ett kilo.

Första turen, 13/6-21/6

Tredje dagen gav mig Portella Blanca de Andorra där tre länder möts, därifrån ett stycke söderut i Spanien, sedan västerut upp i Valciver och över ett gansk brant pass in Andorra. Där hittade jag kanonläger en bit nedanför Illa-sjön. Fantastisk etapp. Fjärde dagen förde ned mot Encamp, en oväntat stadsliknande ort, men med suveräna provianteringsmöjligheter. Jag hade hoppats gå vidare upp över Casamanya och ned västerut för att hitta vatten och läger. Vid vägpasset Coll d'Ordino insåg jag att ambitionen var orealistisk. En spanjor tipsade om en plats två kilometer bort utmed vägen, en fäbod med hundratals får och ett fint vattenfall.

Tredje dagen i Andorra blev den jobbigaste, och den enda med mindre bra väder. Förbi Casamanya, över Coll d'Arenes ned mot Arans, brant upp och brant ned i skog till Arinsal (ful skidstation) och en tredje stigning mot Coma Pedrosa, där det var ruggigt och blåsigt. När jag dagen därpå ville gör en sväng in i Spanien över ett högt och (på spanska sidan) brant pass gäckades jag av snön invid den första sjön - om jag halkat hade jag hamnat i vattnet. Det fanns spår och snön var inte hård men jag fann det lugnast att istället vända om och bege mig mot Angonellasjöarna.. Där hittade jag sagolikt läger invid en stuga, fin platt och mjuk mark, slingrande bäckar, härliga utsikter mot Pic d'Estanyo och Casamanya.

Femte dagen i Andorra blev den finaste. Ned till Llorts, upp igen mot Coma Obaga, med liten stuga, omarkerat upp mot en ås (brant, utan stig och med långt gräs) och ned mot Estany d'Estanyo, sedan skarpt norrut mot Sorteny och den underbara Rialbdalen där jag tältade nära stugan.

De två följande dagarna gav mig underbara etapper i det rätt vilda Haute Ariège. Över Port de Siguer ned genom dalen, i en sväng tillbaka mot konstsjön Lac de Gnioure, läger norr om sjön. Därpå i en båge upp mot gränsen, på en mycket vansklig passage (där jag måste använda händerna) mot Lac de Goueille. Här skulle en ledmarkering visa väg ned mot Auzat men dimman skymde så jag hamnade på en röd-vit-markerad led som jag genast förstod måste leda västerut mot Fourcat-sjöarna. Varför inte? Stenigt bitvis, en mycket brant stigning i en ränna och så fick jag med mig den platsen också.

Därpå fint ned mot Etang d'Izourt; resten var en lång transport ned mot Auzat där jag första gången på nio dagar litade till campingplats och åt på restaurang.

Dessa nio dagar blev de mest minnesvärda och gav bara mersmak för likande turer i samma trakter ty det är alltid något man måste välja bort.

Turen började ovanligt tidigt, men i det soliga Andorra var snöläget närmast perfekt, i stort sett snöfritt till 2700 meters höjd. I Haute Ariège slogs jag av hur lågt trädgränsen gick. Det låg mer snö, men den var aldrig i vägen för mig, det var i alla fall snöfritt till sådär 2400-2500 meters höjd.

Notabelt att jag denna gång hoppade över HRP:s sträckor i norra Andorra - jag har gått där tre gånger! Ännu en fin plats jag inte fick med är Siscaro-dalen som jag gick genom år 2001 - den franska sidan är ännu finare. Hade väl också önskat få med Circ dels Pessons När jag vill gå ditåt från Portella Blanca låg ett brant snöfält i vägen, och jag drog mig för att kringgå det i väldigt lös terräng. När jag dessutom fick en glimt av den hemska skidstationen Grau Roig fick jag bråttom att välja en annan variant.

Det är skönt att ha något kvar.