Sydnorska fjällområdenEn utgångspunkt kunde vara en försiktig rangordning av de områden jag besökt. Riktigt försiktigt är att ordna efter antalet vandringsdagar, vilket kanske i stort sett också belyser möjligheterna. Min lista ser ut så här:
Dess popularitet beror på detta faktum i förening med de många bemannade stugorna. Namnet "hjärta" förtjänar området därför att det gränsar till två andra fina områden, det lugna Skarvheimen, i syd, och det mer alpina, men också rätt ensamma, Breheimen, i norr. Min första tur 1994 var en ren stugtur på 7 dagar. Den var rätt sent i augusti, 18-24 (jag fyllde 50 år den 23/8) och då är stugorna sådär halvfulla. Jag var tvungen att utnyttja privata Spiterstulen, ett direkt otrevligt ställe, och Leirvassbu, som är mera koselig, men som ligger vid en parkeringsplats. Min inställning, efter många år i Alperna, var att aldrig behöva gå på väg (utom då vid Gjendseheim där turen började och slutade). Vid Leirvassbu var jag tvungen att hoppa jämfota över vägen för att uppfylla min föresats. 2002 gjorde jag en tälttur på 10 dagar. Tältet tog mig till och genom dalar där inte så många går, som Leirungsdalen och Fleskedalen. Jag fick också den fina passövergången från Memurubu mot Russvatnet. Jag fick stå ut en stund med att dela stig med alla som ska gå Besseggen, vilket jag aldrig gjort och sannolikt aldrig kommer att göra. Sen var det slakt utför mot Russvatnet och hur avskilt som helst. Vidare kunde jag starta etapperna tidigt, vid 6-tiden. På stugor serveras frukost oftast klockan 8, så flertalet går inte före 9 och man lär inte möta någon före 10. Man kan göra minst tre veckoturer i Jotunheimen utan besvärande upprepningar. Ta sig dit: Senast blev det tåg från Linköping till Otta, c:a 9 timmar, övernattning där, därpå morgonbuss till Gjendesheim. Av turerna genom Skarvheimen startade två från järnvägsstationen Finse, 1222 m ö h, och en från nästan station, Myrdal, åtskilligt lägre. vilket är oerhört bekvämt. Tåget kommer vid 4-tiden på morgonen. Det är bara att inta en tidig frukost och sedan knalla iväg. Mot Jotunheimen kan man i stort sett gå en direkt, västlig, variant, och en slingringare östlig. Jag har gjort bägge. Den första tog mig på 5 dagar till Jotunheimen, den andra på 7. Den västra ger mer kontakter mer vildren. Den östra känns vildare; etappen Finse-Raggsteindalen ger en också Kyrkjedøri och den mindre dramatiska, men pastoralt vackra, etappen från Raggsteindalen till Geiterygghytta. Iungsdalen är ofrånkomlig på båda varianterna och tack för det, tältlägret strax norr om hytta har utsikter av toppklass. Övergången in i Jotunheimen söderifrån ger en detta områdes sydligaste och vildaste trakter. Den östliga varianten som rundar Hjelledalen och går in i denna dal på älvens norra sida är storslagen trots en del steniga partier, den direkta ingången från Kyrkjestølen är också mycket ensam och fin, med flera vackra sjöar. I Skarvheimen är det alltid tält som har gällt. Stora delar av området saknar f ö leder och markeringar, antagligen av hänsyn till vildrenen. Om dessa trakter går att få med på en tur vet jag inte. Cruxet är om det går att korsa vattnen. I Skarvheimen kan man träffa på stora vattenmängder även på rätt hög höjd, t ex kring Kongshelleren, där älven vore omöjlig att korsa utan bro. De båda turerna i Dovrefjell belyser hur mitt vandrande utvecklats med åren. Den första turen började med fem dagar i Rondane. Detta område är nog intressant för dem som vill gå över många 2000-toppar på en enda dag. Vandringsmöjligheterna är mycket begränsade. Vissa delar är långtråkiga, men det finns pärlor som Illmansdalen, Langglupdalen (mitt enda tältläger i Rondane), Dørålsglupen, Haverdalen, och området alldeles norr om Grimsdalshytta (egentligen på Dovreplatån) - men då får man blunda för bilvägen som går in där. Dovredelen av den turen blev en rundtur, 7 dagar, från Kongsvoll och tillbaka. Tyvärr ledde den efter Vangshaugen på kjerreveg till Jenstad. När man väl var uppe på höjden igen var det glömt. Pärlorna på denna tur: Området kring Reinheim, med myskoxar, Skirådalen och passagen genom Snøhettaområdet. Vädret var nästan alltid vackert den sommaren. Turen år 2004 höll dock en helt annan kvalitet och förde delvis utanför lederna. Den började i Drivdalen (faktiskt egentligen i Oppdal, med 6 km utmed E6!) på avmarkerad DNT-led in mot Loennechenbua, men med läger lite innan, vid Urdavatnet. Turen gav mig också det fina landskapet strax norr om Lesjøen, samt en repris på den lite tuffa passagen mot Grøvudalen. Ny var även Håkodalen. Till Bjorli går DNT-leden från Aursjøhytta en mil nära en anläggningsväg. Detta kringgick jag genom att först följa DNT-leden mot Lesjaskog, men senare vika av norrut igen på omarkerad, men rösad, led upp mot Eikesdalen. Därifrån söderut igen genom den trånga Gravdalen, ännu ett fynd, men med svår vegetation för den som söker tältläger (vänta inte för länge!) Dovrefjell är kanske minst lika varierat som Jotunheimen, men känns vildare , eftersom färre går där. Det är enda området där jag sett järv i frihet. Jag rankar området högt ifråga om möjligheter ty jag har fortfarande en del ogjort. Kanske man hittar något nytt om man går in från nordväst, dvs. från Øksendal. Eller kanske kontakten med Kraft-Norge (dammar, ledningar) blir för brutal? År 2007 prövade jag att gå in norrifrån, från Gjøra, via Vangshaugen, och sedan upp på fjället. Det blev fyra dagar i detta område, med sträckan mellan Raubergshytta och Reinsvatnet som den kanske mest givande. Ta sig dit: 1997 års tur tog jag nattåg till Oslo och morgontåg vidare till Otta, därpå taxi till Mysuseter i Rondane. Nu går inte längre några nattåg till Oslo. 2004 tog jag eftermiddagståg till Oslo och nattåg till Oppdal. Tåget stannar även i Hjerkinn på fjället och Kongsvoll, om man anmäler att man vill av. Reinheimen är ett stort område sydväst om Dovrefjell. Större delen saknar turistanläggningar. Det lilla tillrättalagda området nordväst därom kallas Tafjordfjella och är lite för liten för en tur. 1999 års tur, 6 dagar, skulle ha fortsatt i Breheimen, men jag fick diskbråck. Trafiken är tätare än i Dovre, men med tältets hjälp finner man ron. Skarvløypen är en fin och hög övergång, men inte i alla väder. Pyttskavlen är en säkrad övergång över snö och glatta, våta, hällar. Jag har gått den åt båda hållen; österut var det lättare att hitta egen väg, trots att man då går nedåt på den anspråksfulla sidan. Ishola, på västsidan av passet, är en märklig och karg plats; ingenstans smakar vatten friskare än där. Turen startade vid vägen mellan Åndalsnes och Valldal, den som går över Trollstigen, och slutade vid vägen mellan Geiranger och Gudbrandsdalen. Jag reste dit med eftermiddagståg till Oslo, nattåg til Åndalsnes och buss till Grønningseter. Nattåget är numera indraget så den varianten är idag mycket obekväm. 2004 fortsatte jag min tur från Dovre via Bjorli upp i Reinheimen, genom Asbjørnsdalen och västerut mot Torsbui. Det blev nästan två dagar utanför lederna, högt men lättorienterat. En del block, men i övrigt lättgånget. Från Torsbu följde jag T-lederna. Vackraste etappen är nog den genom Pyttbudalen och Reindalen. Liksom 99 fick jag tältläger i Hulderkoppen som är avbildad på turistkartan. Etappen därifrån mot Danskehytta är inte så vacker alla gånger och vattenkraftprojekten har inte höjt det estetiska. Finare igen i Kaldhusreindalen och bitvis på leden ut mot Geirangervägen. Tältläger nedanför densamma. Även här har jag åtskilligt kvar, dels utanför lederna i Reinheimen, vilket kräver omfattande förberedelser och noggrant kartstudium, dels på lederna närmre Geiranger. 2007 blev det dock tre dagar i Reinheimen, med bland annat den fina Lordalen. En helt omarkerad och obanad etapp genom Skarvedalen förlorade sig i dimma och magsjuka och är nog den enda etapp om vilken jag kan säga att det var sten hela vägen. Den sista löpan ned mot Billingen spärrdes tvärt av en omöjlig älv; det blev att söka stengång över Store Føysa och ta sig ut på dess södra sida. 2007 var älvarna och bäckarna stora p g a stor och sen snösmältning. Min tur i Breheimen 2001 startade där 1999 års tur slutade. Den bjöd på övergångar med stora höjdskillander, mycket långa etapper - man tvingas av terrängen att dela in etapperna ungefär som på en stugvandring - utsikter mot ovanligt låga glaciärer, storslagen ensamhet. Den centrala toppen Tverrådalskyrkja beskådas ur ett stort antal vinklar. De högsta topparna är Hestbrepigggane i utkanten - en del kallar denna utkant för Skjåkfjellene. Övergången till Jotunheimen skedde vid Sognefjellshytta, som ligger vid väg. Breheimen kunde rankas högt som det vildaste området av dem alla, men så värst många möjligheter ser jag inte. Vad jag har kvar är de sydligare, och mindre alpina delarna. Ta sig dit: var krångligt! Jag tog tåg till Oslo, övernattade på Haraldsheim, därpå morgontåg till Otta och buss vidare till Nysætri, och ytterligare en övnattning på Skjåk Sæter. Det är en campingplats vid väg och man är där praktiskt taget på fjället. Trollheimen var länge området som inte riktigt fått chansen. Jag reste till Oppdal 1998 från Bodø efter en 14 dagar lång tur i Nordnorge och Norrbotten. Jag hade hoppats på sju dagar i Trollheimen och Innerdalen men dåligt väder tredje dagen fick mig att tappa humöret lite och det stannade vid den s k triangeln, Gjevilsvasshytta-Jøldalshytta- Trollheimshytta-Gjevilsvasshytta (stugorna är inget för den som önskar stillhet!) Numera finns 50 000-karta över trakten och den inspirerade en veckolång tur i augusti 2005. Jag kunde utnyttja vinterleden mot Trollheimshytta söderifrån och få med mig Slettådalen, en ljuvlig dal som nästan ingen går genom. Den har inga stigar i stort sett. En variant utanför alla leder gav mig en övergång från Sprikltjønnin till Lontjønn som helt undvek den låga passagen förbi Kårvatn, 200 möh. På denna tur fick jag äntligen också se Innderdalen och alla karakteristiska toppar som omger den. Fina tältläger vid Medskaret och Innerdalsporten. Det är inte helt lätt att lägga upp en logisk tur och jag fick bara sju dagar, av vilka den sjätte repriserade två stäckor i motsatt riktning. Vad som däremot är lätt är själva vandrandet - jag vet inget mer lättvandrat område i Norge. Undantaget är Rendalen, dels en blockpassage förbir Langvatnet, dels den mycket! branta och hela stigen ned mot Innerdalshytta. På ett ställe hade den rasat och jag fick hålla mig fast i björkstammar för att inte rutscha ned i fördärvet. Ta sig dit: natt-tåg till Oppdal, buss till Festa, till fots eller lift till Gjevilvasshytta. Efter turen tiggde jag skjuts från samma hytte till Oppdal där jag ordnade hemresan på järnvägsstationen. PS På Hardangervidda vandrade jag 2008 mest i Hardanger jøkulens närhet, vilket var fint, men blött, med åtskilliga vad på östsidan. År 2009 gjorde jag en 6 dagar lång tur från Nupshallene (väser om Haukeliseter) till Finse, under mycket regnigna förhållanden. Mitt intryck av västra Hardangervidda är att den sydligaste delen, och den närmast Hardangerjøkulen är riktigt fina, medan den mer centrala delen, från Hedlo över Dyranut och Kjeldebu till Krækkja är aningen enformig, dock icke så tråkig som Krækkja-Tuva på 2008 års tur. Femundsmarka verkar på mig vara mer ett skogsområde. I Sylarna har jag gått två etapper på norsk sida. Även om man får annorlunda vyer mot massivet är det lite kjedelig att gå utmed den stora konstsjön. Stora delar av den norska sidan ligger under eller nära trädgränsen och den svenska sidan är överlag den intressantare. Syltjønna på norska sidan lär dock vara en fint inramad tältplats. |