Norge 2008, hur en tur blev två

Passövergången förbi Lordehytta blev en tidig höjdpunkt; den är effektfullt inramad, men mycket brant på nordsidan. Här väntade ett oväntat grönt landskap på 1400 meters höjd och det blev första lägret.

Den 27 juli började med nedstigning mot Raggsteindalen följt av leden västerut mot Geitrygghytta som jag gick även 2003. Därifrån svängde jag söderut igen ock fick fint läger vid Omnsvatnet. Jag var nu inne på en etapp från 2006, men i motsatt riktning.

Den 28 juli gick jag vidare mot Hallingskeid vid Bergensbanen. Jämfört med 2006 var det betydligt mer snö och mer vatten i de många bäckarna jag korsade. Tyvärr är det 5-6 km på Rallarvegen, en populär cykelled utmed Bergensbanen.

Eftersom det bara gått 6 timmar ville jag fortsätta ett stycke vidare i riktning mot Rembesdalseter. Det första jag stöter på är en bro över en trång ravin med våldsamt vattenlopp. Den såg platt och stadig ut, men utan räcken. Jag gick fram till bron och intalade mig att inget kunde hända. Likväl blockerades jag fullständigt - jag kunde inte ta steget upp på bron. Jag backade, intalade mig, gick tillbaka, men min rädsla var fullkomligt oresonlig. Detta upprepades fyra gånger.

Så jag tog ett kvällståg till Finse och började en ny tur.

De tre första dagarna, 29-31 juli, rundade jag Hardangerjøkulen, en fin men blöt tur. Västsidan första dagen ledde, efter brant nedstigning på granithällar - aningen ptrevligt i regn, kan jag tänka mig - till en fin sjö strax före Rembesdalseter och där slog jag läger för att slippa den dämda glaciärsjö som själva sätern och DNT-stugan liger vid. Det var en hög etapp, karg och vild. På ett ställe såg en hängbro ut att följas av en smal planka med vajerräcke - utom att bara fästena till vajern fanns på plats. Skulle jag verkligen vada på detta farliga ställe? Då såg jag spåren över snöbron.

Den andra etappen söder om Jøkulen var till stor del slak och grön på stort avstånd från glaciären. I början var dock en stigning förbi en glaciärarm med ett vad, en hängbro och en plankbro, denna gång med både 30 cm planka (rätt vinglig, dock) och vajerräcke på plats. I slutet av etappen blev det genast mer omväxlande igen när jag vände norrut i våtlandskap mot lägerplats vid Leirbotn och fin utsikt mot glaciären.

Sista etappen på denna rundning förde återigen upp lite på höjden och bjöd på tre vadställen. Det första var brett, här fick jag passa upp att inte halka på stenarna. Inte en chans att tas av strömmen, men väl att slå sig ordentligt. Det andra var vid utloppet av en sjö och såg riktigt otäckt ut tills jag hittade en säker väg. Den tredje bäcken var rejält strid och det var ett litet riskmoment när jag släpade mig fram mot stenar och sedan klev upp på dem. Några kilometer från Finse är ett stigskilje och där vände jag söderut igen mot Krækkja. Det är en fin led med vattenrika utsikter men inga som helst vad. Läger vid en bäck nära Finnsbergsvatnet.

Den 1 augusti fullborde jag etappen mot Krækkja. Eftersom jag visste att det skulle bli en lång dag åt jag en rejäl frukost på DNT-stugan där. Sträckan som nu följde, mot fjällstugan Tuva, är den tråkigaste och enformigaste jag någonsin gått. Först vid Tuva börjar landskapet röra på sig lite grand igen. Värdinnan föreslog en tältplats c:a 3 km från stugan, vid Ustetind där det går en bäck. Sista etappen, mot Geilo, den 2 augusti, minns jag mest för den förvirrande mångfalden av stigar och vägvisningar som gjorde att jag på ett ställe fick anlita kompassen. Det var dock, trots regn (efter 7 strålande vackra dagar), en rätt gemytlig etapp. Men ofta kom jag på mig med att känna att passionen börjar falna, åtminstone när det gäller nordiska fjäll. Efter sådär 535 vandringsdagar, varav bortåt 140 i fjällen, börjar jag känna att jag kan det hela.

Galleri, eget fönster.

Snipp, snapp, snut