Min packning |
Ja, varför inte? Varför är det överhuvudtaget en fråga eller ett ämne för upphettade diskussioner och hånfulla kommentarer? Det kan t ex heta att om man inte orkar bära "normaltungt" så får man väl träna. Handlar det verkligen om att orka?
Varma dagar under sommarhalvåret klär jag mig lätt, shorts och tröja och inte mycket mer. Emellanåt cyklar jag ut till någon enslig skogssjö och badar utan kläder överhuvudtaget. Det beror inte på att jag är för klen för att bära badbyxor, utan på att det är skönast så. När jag fortfarande arbetade på LiTH hade jag en ryggsäck med det nödvändiga till jobbet, lite skrivdon, några aktuella kursböcker, inte mycket mer. För att jag inte orkade mer? För att det var precis vad jag behövde.
Mycket kan man träna för, t ex för en krävande idrott eller för att man tycker det är roligt. Det senare gäller mig; löpning tänker jag inte ens på som träning, det är en passion. Men om man klarar en veckovandring med, säg, 12 kg, ska man då träna sig i att behöva en tyngre packning?
På friluftssajten utsidan.se postas ibland en del komiskt beskäftiga inlägg med träningstips, t ex: "Lättviktspackning handlar väl om att få en "lättare" fjällupplevelse och då borde träning vara ett viktigt komplement till viktminskning av packningen. Jag vill slå ett slag för marklyft som är den överlägset bästa övningen för att stärka ben, bål och rygg. Kör denna övning under ett års tid och jag lovar att känslan av packningen minskar med 5-10 kg." Från, i mitt fall, 14 kg?
Jag är förstås långtifrån säker på att sådan träning ökar säkerheten på utsatta passager, minskar slitaget på leder och senfästen, eller är särskilt hälsosam för den som (likt mig) har två buktande diskar i ländryggen.
"Idag finns det förstås möjlighet att gå långa turer med 10 kilo mindre att bära på men det är nog enklast att plocka vikten från sina egna love handles än från packningen." Att minska bukfettet är verkligen inte enkelt för de flesta, knappast heller relevant och själv har jag inte mycket att ta av.
Nu är jag också tämligen vältränad, åtminstone för min ålder (73 när detta skrives i september 2017). Min kondition är verkligen inte vad den var på halvmaratiden, i 40-45-årsåldern, men god nog; ännu mer är jag uthållig och kan arbeta länge med hög puls, nödvändigt i alpin terräng. Jag har hög maxpuls och min nattpulspuls ligger under 50. Benstyrka har jag nästan gratis, men tränar; så även buk och rygg, vilket främjar hållningen - den är viktigare än ren styrka när man bär en ryggsäck, liksom även för balansen.
Men jag behöver inte bevisa något och jag vill röra mig lätt; jag bär självklart långt mindre än jag verkligen "orkar", och jag vill ha marginaler. En etapp kan plötsligt bli tre timmar längre än planerat därför att vattnet på kartan inte fanns i verkligheten. Sommaren 2014 gick jag en 12 timmar lång etapp i Norge och jag stupade verkligen inte vid etappens slut.
Talet om träning blir också extra komiskt om man betänker att lättpackningstänkandet till stor del har sitt upphov i krävande flerdagarslopp i bergsterräng; det handlar alltså om extremt vältränade löpare med extremt lätta bördor. Man kan alltså kombinera fördelar, en kanske osvensk tanke. Långvandraren Andrew Skurka, som gör dagsetapper på över 4 mil, kombinerar också lätt packning med extremt god fysik. Kilian Jornet hade bara ett drygt kilo när han sprang Korsikas GR20 på mindre än 33 timmar (rekordet har senare slagits). Han borde nog ha tränat mer.
utsidan.se bjuder på fler pärlor. En gång ville någon ha synpunkter på sin veckopackning, som var på cirka 16 kg. En kommentar löd:
"Blir det inte lite väl mycket gramjakt, även om det är intressant rent akademiskt hur lite man kan klara sig med. Klart att man inte skall bära med sig onödiga grejer, men det är väl inga problem att bära 25 kg på ryggen i en vecka. Om säcken väger 20, 25 eller 30 kg spelar väl ingen större roll om man är en vuxen karl (såvida man inte måste springa fram)?"
16 kg är verkligen inte lite!
Bär man 25 kg i en vecka, alltså konstant vikt, så äter man inte, är det problemfritt? Låt oss vara generösa och anta att startvikten avses.
Men mer slående är två andra saker. Den ena är ordet "gramjakt" som ska suggerera ett evinnerligt petande med detaljer till ringa nytta. Men det kan ju inte förklara skillnaden mellan 25 och 16 (eller i mitt fall 12-13) kg. Ingen vettig människa tänker heller så, att man utgår från en "normalvikt" och plockar bort gram efter gram från den. Man utgår naturligtvis från en tom ryggsäck och lägger i vad man behöver.
Men ännu mer slående är att inlägget enbart kommenterar hur mycket som fattas, men inte vad - vilket var själva frågan!
Om jag själv trodde att det var hälsosamt och säkert att starta med 25 kg skulle jag kanske göra det, men inte för en tur på en vecka, utan för (knappt) tre.
Men jag är rädd om min kropp; jag är inte säker på att leder och senfästen mår bra av en så tung börda. Jag har också haft problem med speciellt vänster hälsenefäste. Höger hälsenefäste tvingade till avbrott i Havsalperna 1997, och opererades 1998.
Jag har även, som nämnts, plågats av buktande diskar i ländryggen och ischiasbesvär. Även dessa besvär har tvingat till avbrott, i Norge 1999.
På Korsika 2002 träffade jag på en tysk, säkert 30 år yngre än jag, till synes mycket vältränad, som bar en stor packning i hettan. Jag frågade honom hur mycket han bar och han svarade: "Keine Ahnung". Det borde han ha haft. Efter avslutad tur mötte jag honom på en badstrand. Han hade avbrutit turen, knäna höll inte.
Vid flera tillfällen har också säkerheten aktualiserats, och den är kanske viktigast av allt.
2007 var jag i Pyreneerna för femte gången och fick äntligen med mig ett par etapper i det inte helt lättillgängliga Haute Ariège. På ett ställe måste jag över en brant häll eftersom ett snöfält spärrade stigen. Under uppstigningen kände jag plötsligt att jag kunde ta mig varken upp eller ned med bibehållet fotfäste. Med en extra viljeanspänning, och handen om en grästofs i en liten skreva, lyckades jag ändå svinga mig upp och vidare. Jag räddades sannolikt av min modesta och kompakta packning - min startvikt med mat för 8 dagar, gas för 14 och kartor för betydligt mer, var då nere under 15 kg.
Den 12 februari 2008 blev jag påkörd av en bil på en ljusbevakad cykelöverfart. I fallet ådrog jag mig bland annat en bäckenfraktur och en försvagning av sätesmusklerna, bägge på vänster sida. Jag gick med krycka i sju veckor och fick träna i två månader för att återfå styrkan i vänster ben. Även om mina framsteg var hyfsat snabba var det naturligt med lite försiktighet på min franska tur i mitten av juni (normalt ska läkningen ta sex månader!). Jag var alltså extra noga med att inte släpa med mig onödigheter. Det betalade sig på det första, och ett av de sista, passen på turen. Det första var så snöhöljt att jag mötte vandrare som vänt.
Säkerheten och skyddet mot belastnings- eller förslitningsskador är alltså mina främsta motiv att hålla packningens vikt nere. Den åtgärden kan ha förlängt mitt vandrarliv med 10 år. På köpet har jag också en överskådlig och hanterlig packning - att packa lätt är också att packa enkelt.
På tåg behöver jag kunna bära säcken genom trånga korridorer och hantera den framåtlutad och på tå, vilket är extra svårt eftersom min högra arm är nästintill obrukbar efter en fallolycka i oktober 2011. Det är också nätt och jämnt att säcken ens får plats på en bagagehylla, en större säck är omöjlig.
Ett inlägg på utsidan.se förklarar varför det är onödigt att väga packningen: "Hålla upp packningen med en arm utsträckt: lätt packning (motsv. dag) Hålla upp packningen med båda armarna utsträckta: lagom packning (motsv. vecka) Ej orka lyfta/knappt orka lyfta packningen: tung packning (motsv. mer än en vecka)" Packningen för mer än en vecka ska alltså vara svårhanterlig?
Kanske den främsta anledningen att lättpackningstänkandet förlöjligas av en del är att det är just ett tänkande.
Jag övergår nu till att beskriva min packning mer i detalj.
Bo, bära, sova är ofta de tyngsta detaljerna i en packning. Ultralättprofeterna brukar tala om "de tre stora" som jag alltid vid kontrollräkning får till fyra: tält, sovsäck, madrass och ryggsäck. Vill man hålla vikten under kontroll är det alltså där man ska börja.
Min äldsta detalj var länge mitt tält, ett Hilleberg Akto, som jag köpte år 2000, och som väger c:a 1,7 kg. Senare modeller väger mindre och har bättre ventilation. Jag har sovit 349 nätter i det och är mycket fäst vid det.
Jag har numera även ett lättare tält, ett Terra Nova Laser Competition, som med utbytta pinnar väger 1,1 kg. På min skotska vandring år 2009 mötte jag åtskilliga som använt det tältet, till belåtenhet, under rätt stränga förhållanden. Själv har jag (2022) använt det 169 nätter i Alperna, fjällen, Pyreneerna och på flera låglandsleder i Sverige. Vilt och på camping.
Dubbelväggigt vill jag ha, för värmens skull. Det är en obegripligt utbredd föreställning att tält inte värmer speciellt. Min erfarenhet är att jag ofta på morgonen (alltså vid 5-tiden) kan ha 7 till 10 grader varmare i tältet än utanför. Detta gäller mitt Akto, som jag använt så sent som i augusti 2013. Terra Nova-tältet har ännu inte använts under stränga förhållanden, men är förmodligen nästan lika varmt.
Tältpinnarna är numera Hillebergs V-pinnar och jag vet inga bättre. Till Terra Nova-tältet medföljer små parodiska titankrokar som har en benägenhet att vrida sig i de elastiska öglorna så att dessa lätt lossnar. Så även där har jag gått över till V-pinnar.
Sommaren 2019 hade jag tilltagande problem med blixlåset till tältdörren till mitt Laser Comp och tvingades därför gå tillbaka till mitt Akto. Jag påmindes om hur robust och rymligt det är, hur lätt det är att sätta upp, men också hur klumpigt det är att ta ner, packaihop och fästa på ryggsäcken.
Min sovsäck är en dunsäck, en Mountain Equipment, c:a 600 gram, med angiven komforttemperatur av +2 grader, vilket klarat mig genom åtskilliga frostnätter. Jag har även en lite tyngre med komfort -3, men den är rätt skrymmande och var i varmaste laget de få gånger jag använde den. Jag avser inte att byta. Sovsäcken packar jag tillsammans med mina fåtaliga lägerkläder i en vattentät packsäck av märket Sea to Summit.
Ryggsäck har jag hunnit prova - och förkasta - rätt många. Ett riktigt stolpskott var en Granite Gear med en parodisk ryggplatta som vek sig så att packningen stramade åt vid axlar och nacke på ett obehagligt sätt. Det hävdas att man ska kunna göra en sådan säck stabil genom att stoppa ned madrassen som då alldeles av sig själv ska spänna ut säcken och lämna plats för packningen. När jag provade blev det ett smalt rör, lagom stort att pressa ned en honungsburk.
Eftersom jag vill begränsa min totala packning på ryggen till 15 kg behöver jag inte någon särskilt kraftig säck. Jag har till sist fastnat för en Osprey Exos 58 som med regnskydd väger 1,2 kg ungefär, inte mycket mer än GG-säcken! Jag köpte den sommaren 2009. Den hade i september 2015 följt mig på 223 etapper. Den har, trots sin låga vikt, många praktiska fack och fickor, dessutom fästen och fickor för tält och madrass på sidorna. När ryggplattan i mesh började ge upp köpte jag en ny av samma modell, men förbättrad.
Min madrass har i många år varit en Ridgerest, vikt c:a 340 gram. Dess enda nackdel är att den är aningen skrymmande. Jag skulle vilja ha lite smalare packning, speciellt på kontinenten där en del passager kan vara rätt utsatta. På morgonen kan det vara en aning kallt vid huvudänden (kylan kommer från marken) så jag lägger gärna lite kläder under.
Apropå "gramjakt" följer här en jämförelse mellan mina Bo-Bära-Sova före år 2000 och på en fjälltur i Norge 2014.
Före 2000. Tält: The North Face Tadpole, 2,2 kg; Ryggsäck: Karrimor Condor 60-80, 2,2 kg; Sovsäck: Ajungilak syntetisk, 1,7 kg; Madrass: Thermarest uppblåsbar, 0,8 kg. Totalt: 6,9 kg.
Norge 2014. Tält: Laser Comp, 1,14 kg; Ryggsäck: Osprey Exos 58, 1,2 kg (inkl. regnskydd); Sovsäck: Mountain Equipment, komfort +2, 0,64 kg; Madrass: Ridgerest, 0,34 kg. Totalt: 3,3 kg.
Närmast kroppen har jag korta ullstrumpor, ett par korta löparbrallor och en kortärmad ulltröja. Jag har inga kalsonger. Löparbrallorna har en innerbyxa och är mycket lätt att hålla rena. Dessa plagg sköljer eller tvättar jag så gott som dagligen och tar på igen eftersom de torkar fortast så. Först till kvällen byter jag närmast kroppen. Om jag sover på stuga eller hotell byter jag direkt.
Utanpå tröjan har jag en långärmad skjorta av märket Patagonia, den väger 1,6 hg och är väldigt skön. Jag går aldrig med bara armar!
Utanpå allt har jag en vindoverall av märket Adidas. Den väger 400 gram vilket är betydligt mindre än redan ett par sådana där "vandringsbyxor" med "praktiska fickor" och förstärkningar på knäna och i rumpan. Den värmer bra och har varit med om mycket. Åtminstone på kontinenten blir den ofta liggande i säcken. På huvet har jag givetvis en skärmmössa. Mössan och den långärmade skjortan är mitt enda solskydd, solcrème använder jag inte.
Till de mera obegripliga detaljerna i många packlistor hör underställ. Eftersom temperaturen kan variera en hel del under etappen behöver jag ofta ändra min klädsel. Då vill jag verkligen inte ta på eller av mig kläder närmast kroppen. Underställ kan väl vara motiverat som nattklädsel, men jag vill använda nattkläderna även på hemresan.
Det är ett litet pussel att klä sig för alla tänkbara förhållanden med minsta antal plagg. Kläder väger mer än många tror.
Senaste gången som jag använde stegjärn var på min månadslånga vandring i Pyreneerna 2005. Jag använde dem en enda gång och det var troligen inte nödvändigt. Jag går numera in för att planera bort behovet vilket innebär att jag inte behöver stegjärnsfasta kängor. I flera år höll jag mig därför till lätta halvlåga kängor i viktsklassen 1,1 kg.
På min 20-dagars vandring i Schweiz, juni-juli 2011, gav mina kängor upp efter 18 dagar. Jag var då i Splügen där det finns en sportaffär. Där fanns inga så lätta kängor så jag köpte ett par låga vandringsskor av märket Salomon, vikt cirka 900 gram. Dessa använde jag på de båda sista etapperna i relativt normal alpterräng, och en del skog (vilket inte är lättare). Jag har också använt dem på tre fjällturer i Norge, 24 dagar, flera turer i Alperna, 45 dagar, och en 19-dagarstur i Pyreneerna sommaren 2012. På hemväg köpte jag ett ännnu bättre par av märket Merrell. De kostade 130 euro, cirka 1000 kronor, på Au Vieux Campeur i Paris. De väger också c:a 900 gram. Jag har även använt ett par Salomon som väger 800 gram. En del rekommenderar Salomon Fellraiser, en trailsko på c:a 600 gram; jag har provat den på låglandet, men tycker den sviktar för mycket.
Totalt hade jag 2018 använt låga skor på 198 bergsetapper. På låglandsvandring harjag aldrig använt kängor.
Det så ofta omtalade "vriststödet" sitter inte i skaften utan i sulan!
Många menar att lätta skor lätt blir alldeles för blöta och därmed vållar skav. Jag har gått med lätta skor i det sumpiga Trollheimen. När jag köpte mina Merrell tänkte jag att de var för fina att ha i det blöta Norden. Ironiskt nog hade jag på nästa tur ett par dagar med blötsnö vars effekt var jämförbar med ständiga vad eller långa myrpassager. Skorna höll alldeles utmärkt för detta, liksom även mina fötter. Det är inte farligt att bli blöt om fötterna, jag tvättar dem rentav på eftermiddagen!
Ju mindre sko, desto mindre skav.
Dock fungerar de inte så bra på hårda snöfält.
Mina regnkläder består av en Paclite-jacka från Haglöfs och ett par regnbyxor av märket Montura, inhandlade i Frankrike. Jackan var mycket dyr, billigare finns säkert idag. Brallorna har dubbla blixtlås i benen, så jag kan ventilera och slipper ta av mig skorna när jag tar dem på och av. Tillsammans väger regnkläderna c:a 400 gram. Jag har givetvis även ett par handskar för kallare väder. Märket varierar.
På stugor, eller till natten när jag tältar, byter jag kläder närmast kroppen, så jag har en extra tröja, ett par strumpor, kalsingar och en lätt fleece i packningen, vattentätt packade tillsammans med sovsäcken.
Klocka med höjdmätare, av märket Suunto.
Stavar skonar knäna i utförslut, en obetydlig insats av armkraft spar benkraft uppför, fotfästet underlättas i instabil terräng eller på hala eller grusiga stigar. Mitt nuvarande par, mitt bästa hittills, är av märket Black Diamond, med flick-lock-justering.
Min vattenflaska är en sportdrycksflaska som jag fäst i axelremmen på ett dingelfritt sätt. Jag har ytterligare en i packningen, eftersom jag vill ha två liter tillgängliga vid matlagningen. Den kan vara av lättare material.
Jag använde till nyligen ett toppmonterat Primuskök. Piezon gav upp på turen så jag har skaffat ett nytt av märket Soto, som verkar effektivare och säkrare i drift.
Matlagning sker i non-stick-kärl, 1,75 liter. Jag äter med en träsked (för att inte repa kärlet) som jag inhandlat på Hemslöjden i Linköping. Det är en av de vackraste detaljerna i min packning, men billig var den inte.
Jag har inget diskmedel, men tvättar kärlet med en svamp. Jag mäter upp vatten med ett decilitermått av plast. Till kärlet hör förstås även en griptång och jag har alltid vänstervanten på när jag lagar maten.
För hygienen har jag i en särskild packpåse tvål och tvätthandske (eller svamp). Handduk har jag ingen. När man upptäcker att den medhavda handduken låg kvar i packningen hela tiden är det knappt ens ett val att lämna den hemma nästa gång.
Toapapper har jag förstås också och en tändare för att bränna papperet på morgonen. Den har också fått rycka in när piezon inte fungerar. Tandborste och tandkräm förvarar jag åtskilt från resten, i en lockficka. De behöver ju också vara lätt åtkomliga på resan.
I ännu en packpåse har jag diverse reparatur och sjukvårdsartiklar som varierar. Speciellt användbara är kiltnålar och vävtejp
Pengar, pass, kamerabatterier och diverse annat värdefullt förvarar jag tryggt i en axelremsväska av märket Jan Sport. Där har jag även telefonen, som för det mesta är avstängd. Den klarar sig därmed utan laddning. I ryggsäcksbältet har jag min kamera, en vattentät Pentax Optio.
Mina många kartor, upp till 1 kg, förvarar jag i en vattentät Sea-to-Summit-påse. Dagens karta, jämte kompass, har jag i kartfodral på bröstet. Kartan ska alltid vara framme. Fodralet är av märket Ortlieb; det har fullgod förslutning och är genomskinligt åt båda hållen.
Ett problem jag inte har någon lösning på är att jag, med ålderns rätt, ser rätt dåligt. Helst skulle jag ha glasögonen på för att kunna läsa kartan bättre i knepiga situationer. Men ofta immar de och i regn är de helt odugliga. Jag har provat en typ av av förstoringskort, fungerar rätt bra. Kanske lika bra att ta med ett par lätta läsglasögon.