Jotunheimen, 2002

N�är jag nu g�år genom den avmarkerade Leriungsdalen �åt motsatt h�åll mot 1994 f�ördjupas intrycken. Det �är tydligt att jag mest minns den majest�ätiska puckeln precis f�öre Svartdalsbandet, 1645 m, d�är man ser ner p�å de flankerande glaci�ärerna. Nu m�ärker jag att det h�änder �åtskilligt p�å l�åg h�öjd ocks�å, under den i b�örjan mycket l�ångsamma stigningen.

Str�äckan har tre vadst�ällen. En engelsman som g�år lite f�öre mig luras av ett r�öse att en g�ång s�öka vad h�ögre upp d�är terr�ängen �är brant och b�äckarna i ystraste laget. Avmarkeringen gjorde att jag l�äste kartan desto noggrannare och jag gick d�ärf�ör rakt p�å det r�ätta vadst�ället.

Detta �är en l�ång etapp, klart �över 2 mil. Jag �är i Svartdalen efter 7 timmar och hittar som v�äntat ingen t�ältplats. N�ärmre Torfinsbu, och l�ägre, �är det l�ätt. Efter 8 timmar, klockan 17.30 (sen start) sl�år jag upp t�ältet. D�å kommer regnet.

Bilder: 01-09

Vad vid sj�öns utlopp, l�ätt. Pass�överg�ången �är brant och grovt stenig p�å denna sida, men det g�år fort. P�å andra sidan v�äntar den steniga Oksdalen. Att g�å f�örbi den drygt kilometerl�ånga sj�ön tar 45 minuter. Fr�ån l�ägre h�öjd, v�ästerifr�ån, ser ing�ången till denna U-dal d�äremot inbjudande ut.

Bilder: 10-18

Bilder: 19-24

Utloppet fr�ån Kvitevatnet erbjuder ett vadst�älle som f�örst verkar s�å sv�årt att jag letar efter andra varianter. Tillsist f�örs�öker jag det officiella, T-markerade, st�ället. Det �är steng�ång, bara det att de f�örsta stenarna �är stora block med en hel del vatten emellan. H�är g�äller det att hamna r�ätt p�å n�ästa sten s�å att jag inte glider i. Speciellt �överg�ången fr�ån det sista blocket till de mindre stenarna kr�äver stor f�örsiktighet. Aningen akrobatiskt!

Passet �är kargt trots ringa h�öjd, fr�ånsidan m�örk och tr�ång men med v�äl banad stig ovanf�ör sj�ön. En glaci�ärprydd topp, Falketind, smyger p�å ur bakh�åll, samtidigt som den gr�öna Fleskedalen �öppnar sig l�ängre ned. Jag f�öljer dalen s�å l�ångt ut det g�år innan videbuskarna tar �över och omintetg�ör t�ältning. Det �är en dal som t�ål j�ämf�örelse med de allra vackraste dalarna i Italien. Under denna dag m�öter jag inte en enda m�änniska.

Bilder: 25-34

Efter passet viker andra vandrare upp mot Fannar�åken och jag blir ensam p�å nytt. Landskapet �är nu kaotiskt, vilket lovar gott t�ältl�äger - desto mer att utforska efter middagen.

N�är jag ser att v�ägen p�å kartan f�örl�ängts �ända upp mot den rutschbaneliknande Styggedalsbreen blir jag sur. Det st�år tv�å bilar parkerade n�ära glaci�ären. Jag best�ämmer mig tv�ärt f�ör att skippa den planerade �överg�ången till Breheimen och bli kvar i Jotunheimen. Misst�änker ocks�å att de s�ödra delarna av Breheimen inte �är s�å intressanta.

Bilder, kort: 01-04

Gravdalen �är lugn och vacker, men lite mer komplicerad �än jag minns fr�ån 1994. Just vid dammen kommer strida fl�öden fr�ån glaci�ären Smøstabbsbreen. Vattnets kvalitet g�ör att en planerad t�ältplats f�år �överges. Omsider hittar jag en p�å andra sidan den stora �älven; anl�äggningsv�ägen korsar �älven p�å bro.

Nu regnar det igen. Himlen �är m�örk. Jag vill inte ha mer �åska.

Bilder, kort: 05-11

Intressant blir det p�å nytt vid sj�öarna, speciellt Kyrkjetjønna, inramad av 2 m�äktiga toppar och med en glaci�är som effektfull bakgrund.

Mycket brett vad, dock mest steng�ång, �över Visa. Enda risken verkar vara att halka. Sl�ösar tid p�å att s�öka t�ältplats r�ätt l�ångt ned i dalen - alla vatten �är mer eller mindre gr�å. G�år tillbaka mot Urdadalens mynning och hittar genast t�ältplats vid en mindre str�öm. P�å eftermiddagen tittar solen fram igen och torkar mitt t�ält.

Nu regnar det igen, men det �är (som alla dagar) varmt.

Bilder, kort: 12-13, dia:35

Men n�är man kommer ut ur dalen, ned mot gr�önare h�öjder, bombarderas sinnena: sj�ön Helletjønna, vattenfallet, en sj�öplat�å synlig fr�ån passet, utskjutande mindre berg. Detta �är en av de passager d�är jag m�åste ifr�ågas�ätta ultral�ättviktarnas filosofi: mindre vikt, g�å fortare, l�ängre etapp, se mer. Mitt bekymmer �är att g�å tillr�äckligt l�ångsamt f�ör att absorbera intrycken.

Nere i Stor�ådalen vill jag inte t�älta. F�år infallet att s�öka t�ältl�äger en bit upp p�å Memurutunga och hittar r�ätt fort en idealisk t�ältplats med utsikter b�åde ned i Stor�ådalen och tillbaka mot etappens tidigare delar.

Bilder: 36-47

Det finns tv�å varianter mot Memurubu. Den ena f�öljer Memurudalen, antagligen lite enformig, men betydligt skonsammare �än den kamvariant som jag v�äljer. Det g�år brant utf�ör p�å slutet, vilket k�änns i kn�än och l�årmuskler.

Paus vid Memurubu. D�å kommer b�åten! Den �är fullastad med turister som denna dag bara ska g�å �över Besseggen tillbaka mot Gjendesheim. Jag delar v�äg med massan under en brant stigning och blir som vanligt stressad av ljudet av andras f�ötter bakom mig.

Vid stigskiljet forts�ätter jag norrut, medan str�ömmen g�år �österut. Nu �är det genast ensammare och en h�ärlig utsikt �öppnar sig mot en gryta, v�åtmarker och en mindre sj�ö.

Det �är f�ör tidigt att sl�å l�äger. Jag chansar att g�å vidare f�ör att s�öka t�ältplats p�å str�änderna av den l�ånga sj�ön Russvatnet. F�örsta f�örs�öket g�äckar mig, �återigen slammigt vatten. G�år vidare och s�öker en plats d�är b�åde vattnet och marken st�ämmer - det v�äxer �åtskilligt med vide och dv�ärgbj�örk p�å denna h�öjd. N�ära Sundodden hittar jag en idealisk plats, lagom l�ångt in f�ör att inte n�ästa etapp ska bli orimligt l�ång, men fortfarande med fina utsikter, tillbaka och mot Besshøe, 2258 meter �över havet.

Bilder: 48-59

F�örst h�ärligt och l�ätt utmed Russvatnet men �över ett par h�ängbroar av vilka en �är bet�änkligt sned. N�ärmre utloppet blir det mycket pastoralt och fridfullt med betande f�år och en liten s�äter precis invid bron. Det sista stycket f�år jag de utsiker jag missade 1994 p�å grund av dimma. Det �är mjukt och lugnt fram till Bessvatnet d�är jag nu f�år utsikter p�å nytt mot Besshøe. R�ätt brant och stenigt ned mot Gjendesheim d�är jag nu m�öter turister p�å nytt. Denna l�ånga etapp tar inte mycket mer �än 6 timmar. I v�äntan p�å bussen till Otta hinner jag best�älla hemresan, som med stadigt f�örs�ämrade f�örbindelser kommer att ge mig en �övernattning i den h�äftiga metropolen Hallsberg.

Bilder: 60-69

Snipp, snapp, snut