Vandring i italienska östalpernaFöljande är en uppräknng av de områden jag besökte fram till 1994.
Dolomiterna var min första bekantskap utanför Schweiz och de båda första gångerna var det dagsturer, sedan stugor. Tältning är inte att räkna med. Dels ligger stora delar av området i regionala Parchi Naturali, som oftast är strängre reglerade än nationalparker. Dels gör berggrunden att vattnet ofta går rakt genom marken, alltså mera sällan i dagen. Man brukar skilja på Östdolomiterna och Västdolomiterna. Den naturliga gränsen utgörs av Falzaregopasset och de dalar som leder upp dit från nord och syd. Östdolomiterna gör på mig ett överlag mer pastoralt intryck, och där finns också några av de mest klassiska bergsformationerna, t ex Monte Pelmo, Kreuzkofel och den kilometerhöga Civettaväggen. Östdolomiterna härbärgerar också den lättast tillgängliga långleden, Alta Via (Höhenweg) 1. Endast på slutet är det en via ferrata och den kan undvikas. Min första riktiga långvandring överhuvudtaget följde Alta Via 1 söderut mot Vazzolerstugan, sedan tillbaka på delvis andra varianter. Mellan Seekofel och Sennes är Alta Via 1 rätt tråkig; den kan undvikas på en omarkerad, östligare, varaint som bara snuddar lätt vid vägen mellan Cortina och Toblach. Västdolomiterna domineras av Dolomiternas högsta massiv, Marmolada, och Sellagruppen med dess sterila högplatå. Den mest kända leden är Alta Via 2, som innehåller klättring II i Pala-området. Ta sig dit: På linjen Innsbruck-Rom finns en liten station som heter Franzensfeste/Fortezza. Där byter man tåg. Pustertalbanan tar en hela vägen till Innichen, buss tar en vidare till Sexten som är en av flera ingångar till Östdolomiterna. Lite tidigare finns Niederdorf/Villabassa som är startpunkten för Alta Via 1; man tar morgonbussen till Pragser Wildsee och spatserar sedan vidare. Till Västdolomiterna kan man ta sig med Pustertalbanan till Bruneck/Brunico och vidare med buss, exempelvis till Corvara eller Stern/La Villa, eller ännu närmre Bruneck. Det finns också åtskilliga busslinjer från Bozen/Bolzano. Man kan också slippa tågbyte om man fortsätter med Rombanan till Brixen/Bressanone. Brenta är ett dolomitmassiv utanför Dolomiterna, i själva verket på motsatt sida om den djupa Adigedalen. Det är nog rentav häftigare än de egentliga Dolomiterna, och turismen domineras där rätt kraftigt av vie ferrate. Mitt besök där var första delen av en längre tur 1991, ett år när det låg ovanligt mycket snö i bergen, ännu vid midsommar. En övergång rakt genom massivet, från Pedrottistugan till Brentei, var möjlig därför att snön var mjuk på morgonen. Hade jag halkat på den hade jag fått en dödlig rutschkana. På västsidan är ett karstlandskap med många smala sprickor. Jag fick leda om en tänkt etapp därför att jag ideligen sjönk ned i sprickorna genom den djupa och blöta snön; därtill kom dimman i ständiga stötar. Jag tillbragte fyra-fem dagar i Brenta, och gick över till Presanella via Madonna di Campiglio. Ta sig dit: Jag tog tåg till Trento på banan Innsbruck-Rom och taxi därifrån till San Lorenzo in Banale. Ett alternativ kan vara att byta tåg i Mezzocorona och ta ett litet mjölktåg till Malé. Presanella var en kort parentes på turen 1991, då återigen snöläget hindrade mig från att ut svängarna. Kontrasten mot det närbelägna Brentamassivet är total, granit, sjöar, mycket vatten. Mina etapper ledde mig från Madonna till Val di Sole. Osäkerhet om snöläget på ett visst pass fick mig att avstå från en sträcka strax norr om dalen; jag tog istället buss till Tonalepasset och började en ny, 12 dagar lång, tur, där. Turen slutade i Splügen i Schweiz. Grannområdet Adamello har en genomgående Alta Via, som håller ovanlig konsekvent höjd, men som gäckat mig två gånger. Ena gången, 1992, gick jag norrifrån, från dalen till Garibaldistugan; nästa dag skulle fört över ett 2900 meter högt pass, men med regn och fyra plusgrader vid stugan insåg jag att en sådan övergång kunde vara direkt farlig. Andra gången kom jag söderifrån, tåg från Brescia ett stycke och därpå lift till Passo Croce Domini. Tredje dagen på Alta Via gäckades jag av en hylla invid en sluttande bergvägg, och kända att minsta lilla knuff mot väggen kunde bli ödesdiger. Jag ledde om turen till den vackra Valle di Fumo i Trentino (Adamello ligger i Lombardiet) och nästa dag västerut och ut från området. Stelvio är en nationalpark vars västra del jag berörde på turen från Tonalepasset till Splügen. Jag minns inte platserna, men man passerar invid vägpasset Passo di Gavio och kan följa en led strax öster om landsvägen. Fina övernattningar och fina utsikter mot Ortlermassivet. Ortler var en gång i tiden Österrikes högsta berg. Via staden Bormio och de båda Val Viola, en i Italien och en i Schweiz, kom jag vidare till Berninapasset och därifrån till Valmalenco. Det är nu ett mycket fint område, på Berninamassivets sydsida, inte fullt så tillrättalagt som nordsidan med turistorter som St. Moritz, Pontresina och Maloja. Ett karaktärsberg på italiensk sida är Monte Disgrazio. Åtminstone 1991 fanns flera levande fäbodar. Området är lite av en labyrint, man kan lägga upp otaliga turer mellan stugorna, på tvären mot den officiella leden. Från Chiareggio går en mycket fin övergång genom Murettopasset till Schweiz, höjdpunkten på denna 12-dagars tur. Ett av de sista områden jag besökte i Östalperna, 1992, var Le Orobie, som jag läst om i en liten bok. Le Orobie, Bergamos alper, ligger rakt söder om Valmalenco, men skils från detta område av den djupa Valtellina, på vars nordsluttningar de berömda vinodlingarna ligger. Det är genast ett lite mer sydalpint klimat (vilket jag inte visste då), de växer t ex gullregn på 1600 meters höjd. Även här kan man lägga upp turer på tvärs mot lederna; man kan i stort sett följa nordsidan eller sydsidan av det centrala bergsmassivet, men nordsidan, som jag inte prövat, verkar vara betydligt mer krävande. Min tur började i Aprica norr om området och slutade efter 8 dagar vid San Marco-passet. Tanken hade väl varit att gå vidare två dagar mot Como, men plötslig dimma, efter en dryg vecka av vackert väder, fick mig att sluta där. det blev en landsvägspromenad ned mot Valtellina, och tåg till Poschiavo i Schweiz, sen Basel, sen hem. Denna tur innehöll en av de knepigaste etapper jag gått, mellan Coca och Brunone, 6 kilometer, fyra timmar, och bara problemlösning hela tiden. Efter den etappen var jag helt slut i huvudet. Le Orobie kan vara ett av de första områden jag väljer om jag får för mig att resa tillbaka till Östalperna någon gång.
|