Korsikas GR20, juni 2002
Le Cirque!Natten till den 29 juni 2002 blåser det vid Tighjettustugan. Vinden stöter i häftiga i byar uppför sluttningen och får mitt tält att skaka. Jag sover dåligt denna natt, men det behöver inte bara bero på blåsten. Den väntande etappen är den jag både fruktat och sett fram emot mest. Klockan halv fem kränger jag mig ur sovsäcken, byter kläder, lagar frukost och packar ihop grejerna. Min dagliga rygg-gymnastik försummar jag inte. Jag har sällan möjlighet att gymnastisera på den tekniskt krävande leden. Efter fem börjar det ljusna och halv sex är jag klar. Det gäller att hinna före rusningen. Klockan sju står jag vid passet, Bocca Minuta. De fyra från Lyon, som jag efter tolv dagar ser som mina vänner, har hunnit före som alltid. De är alla över 60 år, tidigare och raskare än jag, som är 58, men unnar sig också långa pauser. Vi blickar in i le Cirque de la Solitude. Dalen ligger helt i skugga och ser först ut som en gryta snarare än en cirque. Eller en gigantisk kyrkoruin med bara väggarna kvar. Men långt i fjärran skymtar jag en öppning, rentav lite grönska. Här, i denna ände, är dalen alldeles torr och steril och i denna tidiga timme mörk och tyst. Till vänster om oss står en ensam bergspelare, som ett vakttorn. Det har slutat blåsa, även uppe på passet. Vad väntar vi på? Jag låter som alltid de fyra gå före. Efter en stunds väntan börjar jag själv gå. Det förvånar mig att ett så långt stycke är en vanlig stig, visserligen brant och med mycket löst grus, men det har jag vant mig vid på Korsika. Det retar mig ibland att jag redan stoppat undan stavarna. De första säkrade partierna, med kedjor på glatta hällar, kommer som en befrielse. Dessa sträckor är så lätta att jag inte ens tänker på att hålla i kedjan och gå baklänges. Jag blir försiktigare när kedjorna går på tvären. Det är bara att suga i och vara noga med fotfästet. Det är inte alls så svindlande som det ser ut på de bilder jag sett, men jag svettas kopiöst av koncentrationen. . De följande sträckorna med kedjor på längden går jag utan ringaste tvekan baklänges för att hålla den tunga kedjan sträckt. Där det ser ut som jag ska behöva fira mig ned två meter hängande i kedjan står plötsligt en stadigt förankrad stege i perfekt vinkel. Strax möter jag första gången en vandrare från motsatt håll. Markeringarna är förvirrande, ska jag återvinna förlorad höjd? Vandraren förklarar att jag nått den lägsta punkten, jag ska alltså inte alls ned i dalens botten. Nu bär det alltså uppför, först på stig, sedan brantare i en trång ränna där madrassen tar emot. Här möter jag första gången människor i större mängd. En del har fasa i blicken. De gör fel, de kanar utför med ryggen mot berget och får inga naturliga grepp. Någon frågar på tyska om uppstigningen är lika svår. Jag ger det banala svaret att uppför alltid är lättare. Ett kort klätterparti, med härliga grepp, bekräftar mitt påstående. Den sista säkrade sträckan klänger jag uppför med dans i kroppen. Om en stund, efter två timmar, står jag vid Col Perdu, som känns som en utgång ur skuggan. Utanför väntar sol och grönska, för en gångs skull går GR20 mellan bergen som jag är van, inte skoningslöst direkt upp på dem och utmed kammarna De fyra från Lyon väntar på passet. Vi skrattar av glädje och lättnad, det lär vara en vanlig reaktion. Vi har gjort det! Var det inte värre?
TeknisktLe Cirque de la Solitude är med rätta den mest omskrivna passagen på Korsikas långvandringsled GR20. Svårigheterna är de man redan vant sig vid (om man går GR20 söderifrån) men i helt annan mängd och koncentration. Den är inte vackrast, men bland de vackrare. Men dess like finns ingen annanstans, två timmars vandring på en brant bergvägg, i säkert 45 graders lutning. Har man inte gått genom den har man inte gått GR20 alls, kan man tycka. GR20 är utan vidare den tuffaste och mest tekniska led jag vandrat under 15 bergssomrar. På åtminstone en etapp för svårigheterna en hård kamp med skönheten, det är den följande, Carozzu-Piobbu. Några ställen är mycket utsatta. Det är desto fler dagar, som den förbi sjöarna Capitello och Melo, med delikata passager och ett kanske 20 meter högt klätterparti, där skönheten, ansträngningen och svårigheterna snarast samspelar. Det är det som bergsvandring handlar om. GR20 får sin anspråksfulla karaktär av att leden hela tiden förs nära vattendelaren och stryker på kammarna förbi de viktigaste topparna: Incudine, Renoso, Oro, Rotondo och Cintu. De pastorala etapperna är så få att de får en särskild dramatik när de dyker upp. Dit hör Manganu-Col de Verghio på fäbodängar och utmed Lac de Nino, en sjö omgiven av fuktmarker med härligt fett gräs. Den mycket långa och varierade etappen Asinau-Uscioulou går mellan två bergssträckor ett stycke över betesängar, med intensiv grönska, som känns mystiska och övergivna. Vad GR20 saknar, och som jag efteråt återfinner en vecka i Havsalperna, är ensamhet och frihet. Bivack är förbjudet utom vid stugplatserna. Det finns i stort sett bara denna led med ett fåtal högre varianter. Man kan oftast inte korta eller förlänga etapper, men väl dubblera. Många gör det och klarar 15 etapper på 11-12 dagar. Det vill jag inte ens försöka eftersom det börjar bli för hett vid tolv-ett-tiden. Till de tekniska svårigheterna kommer hettan, bristen på vatten mellan etapp-punkterna och ryggsäckens vikt. Man behöver bära 5-7 dagsransoner mat. Det gör ledens popularitet till en stor överraskning. Vid l'Ondastugan räknar jag till minst 33 tält. Vid Pietra Piana tappar jag räkningen, och helikopterplatsen måste tas i anspråk. Dragningen beror nog på omfattande publicitet, tillgången på guideböcker och ledens överskådlighet: två 50 000-kartor räcker. Jag undrar om GR20, liksom en del leder i franska Alperna, kommer att kvävas av sin popularitet. Risken är reglering och byråkrati, kanske anmälan och avgift som i Nordamerika eller Nya Zeeland. (PS, december 2009: Numera måste övernattningar bokas i förväg; sån tur att detta projekt redan är gjort!)
Blandad publikMånga vandrare är påtagligt oerfarna och borde pröva något enklare först. Vårt samtalsämne en dag är damen med hunden, den lilla sorten (en Yorksire Terrier, tror jag) som hotar blåsa bort på kammarna. Hon går med en illa packad säck på 22 kg eftersom hon måste bära hundmat hela vägen till Vizzavona, 8-9 etapper. En tysk som jag möter på slutet (för honom är det början, han går från norr) bär på en enorm ryggsäck. Jag frågar förundrat vad den väger och svaret är "ingen aning". Det borde han ha haft. Ett par dagar senare möter jag honom på stranden i l'Ile-Rousse. Jag undrar vad som hänt fast jag gissat svaret. Avbrott, knäna höll inte. Den som är van vid Alperna får tänka om lite, både när det gäller svårigheterna och när det gäller höjderna. Högsta passet på GR20 är 2.200 meter vilket inte låter mycket. Det är i själva verket högalpint. Högsta toppen på Korsika, Monte Cintu är 2.700 meter. Trädgränsen går vid 1700-1800 meter, betydligt lägre än i Västalperna, men ungefär samma som på Alpernas nordsida eller i Atlantpyreneerna. Det kan bero på den vind som formar träden så att de ser ut att alltid stå i blåst. Det kan bero på att de härdigaste arterna, som lärk och cembra, fattas. Trädgränsen utgöres av pinje och bok (som i Atlantpyreneerna). Närmast över trädgränsen växer inte rhododendron som i Alperna, men väl ginst, som i Östpyreneerna. Märkligt är att finna kråkbär, tydligen det mest universella som finns: från fjällen, över Alperna och Pyreneerna, och ända hit! Den stora publiken, flera tusen fullföljer leden varje år, är varierad. Från okunniga gröngölingar till sportare som vill ta den så fort det går. Jag passar in någonstans däremellan, erfaren, men aningen för tungt packad och inte så rask. Jag tror jag ser mer än de flesta. Jag vill se och uppleva med kropp och ögon samtidigt och Korsika ger många tillfällen till detta. Utsikterna är hisnande och branta, avvisande men nära, komplicerade som stigarna jag går på. Inga raka linjer, den korsikanska bergsvärlden ser mer ut som en labyrint än som ett system av bergskedjor. Det känns som att väldigt mycket trängts in på liten yta. Alldeles vid sidan om dessa kategorier av vandrare är den ensamme mannen vid Prati-stugan. Med en ryggsäck, vars vikt jag inte vill nämna, drar han upp till stugan, med mängder av konserver och böcker, slår läger en bit från den egentliga tältplatsen och njuter veckor i sträck av ensamheten och närvarokänslan. Han kan sitta i timmar i gryningen på en enda plats och kontemplera, ligga utsträckt i gräset och läsa eller göra mindre utflykter när det börjat svalna framåt kvällen. När jag hör tjattret i grupperna och vandrare som hojtar i mobiltelefon, eller när jag bevittnar sportarnas framfart undrar jag ibland om han är den som förstått Korsika och bergen bäst av oss alla. Till GR20:s södra ände: Morgonbåt Nice-Bastia, (Toulon-Bastia kan vara bekvämare), buss Bastia- Sainte Lucie de Porto-Vecchio, taxi till Conca. Tillbaka: Lift, buss eller promenad (13 km), Calenzana-Calvi, eftermiddagsbåt Calvi- Nice. Calvi har vandrarhem nära hamnen. Mina etapper
17 juni 2002: Conca-Paliri: lågt, hett,
en del skog. Ett vattenställe Mat och proviant: Uscioulu serverade enkelt kvällsmål, sålde bröd och annat till frukost. Prati hade kvällsmål och frukost. E Capanelle, restaurang och proviant (även i påsform). Vizzavona: flera restauranger, proviant. L'Onda: proviant, även påsar. Pietra Piana: proviant, tyvärr stora konservburkar. Castel di Verghio: restaurang, proviant. Tighjettu: inget, men Bergeries de Ballone, 20 minuter längre ned, har servering. Asco: restaurang och proviant. Piobbu: pasta och andra enklare rätter. Jag bar sju dagsransoner, den sista gick åt näst sista dagen. Jag låg i tält, utom i Vizzavona, eftersom överfulla stugor är ett helvete. Hade kök och gas så det räckte till egen frukost i tältet, slapp köa för matlagningen! I de 17.5 kilona ingick kartor för alpturen och en del onödigheter som lägerskor och lägerkläder. Idag (2009) skulle jag bära betydligt mindre. Litteratur: Cicerone har två guideböcker på engelska, av Alan Castle och Paddy Dillon (färskare och bättre). FFRP har givit ut en "topo-guide" med beskrivningar, telefonnummer, andra upplysningar och karta över leden. Finns ofta att köpa på Kartbutiken i Stockholm. Den bästa guiden är "Le Grand Chemin", Albiana-PNRC, pröva att beställa från Au Vieux Campeur i Paris. Lonely Planet har en Corsica-guide med beskrivning av GR20 bland mycket annat. Ett verk för soffan snarare än turen är Charles Pujos: "la traversée de la Corse", Glénat, med vackra färgbilder och många förslag till avstickare. En informativ website med proffsiga bilder, berättelse och forum Kartor Didier-Richard gav tidigare ut två 50000-kartor över ön, med GR20 inritad. Med tur finns de i restlager i enstaka franska butiker. Annars är man hänvisad till topo-guidens lite kladdiga 50000-kartor eller IGN:s blå serie i skala 1:25000. De senare kan fås från Stanford's i London, som gärna faxar över en indelning av bladen. |
