Plötslig färdkamratVid herdestugan hinner han upp mig. Vi har gått från motsatt håll, han från dalen och jag från höjden, från stugan Les Bans. Någonstans halvvägs mellan dessa platser är en parkeringsplats och där vänder leden söderut mot det högsta passet på GR54, Col de l'Aup Martin, genom en i början trång dal med stupbranta väggar. Vi kommer i samspråk och har lätt att förstå varandra trots min dåliga franska. Det blir så när man har ett gemensamt ärende. Han föreslår att vi ska göra stigningen mot det branta och snöhöljda passet tillsammans Jag blir en smula nervös. Jag går alltid annars ensam. Att gå med någon annan innebär genast extra ansvar och beslutsvånda om det skulle hända något. Samtidigt kan ju jag själv råka illa ut och jag hyser nästan panisk skräck för att belasta andra med bekymmer. Men har jag egentligen något val? Har ni stegjärn, undrar han. Ja, men jag har aldrig behövt använda sådana på åtta år. Vi är dock eniga om att använda dem. Dalen öppnar sig, leden är skickligt förd för att i det längsta undvika snön, och efter en stund syns passet. Det är säkert 200 branta höjdmeter med bara snö. Jag ser spår av kanske två eller tre människor - det är den 21 juni och stugorna har varit öppna sedan den 15. Den naturligaste varianten går direkt uppåt till vänster om passkrönet och sist i en flack båge in mot passet, men den ser inte ofarlig ut. Jag spanar efter en omväg som känns mer skyddad. Om man glider, glider man så, bakåt och inte så långt, menar jag. Det verkar vara en mera skyddad variant, men den går högre och för inte till det egentliga passet. Man kan bara hoppas att sydsidan är tämligen snöfri. Min nyvunne kamrat funderar och slår sedan fast, "on la prend". Jag har problem med järnen. De lossnar baktill. Jag kommer till sist på att remmen glider och ser strax hur man säkrar den. Jag köpte dessa stegjärn för fem år sen och har aldrig använt dem förut! Men jag vet inte hellre riktigt hur jag ska gå på detta underlag. Senast jag gick med stegjärn var snön så hård att det inte gick att göra märke med skorna, men passet var inte överdrivet brant. Det gav sig själv. Här är snön ordentligt mjuk och blöt, men inte så att jag själv sjunker igenom. Värre är det med stavarna. Först saxar jag bredbent - jag vet att mina fötter gärna slår i varandra vilket verkar riskabelt. Men jag går rätt fort över till att gå med tårna inåt och sulorna vågrätt och stiga så brant det går. Och det går verkligen. Men jag noterar hela tiden att spåren jag följer är spår av skor. Alla spår jag kan se går söderut, ty så är leden beskriven i turböckerna! Nu ser vi en horisontell sträcka på högst 100 meter, med fotspår, framför oss, därpå ett brant ryck uppåt. Inte många meter, men vilka meter, säger fransmannen. Jag tänker mer på den horisontella sträckan, den ser betydligt värre ut. Jag går först, inget övermod, tänker jag. Det känns avigt att gå horisontellt med stegjärn på detta underlag. Första tillbudet är en lätt halkning, jag hinner parera med den övre staven, men den går av och i denna tysta omgivning hörs det! Ça va? ropar fransmannen och jag svarar ça va! Tio- tjugu meter senare vacklar jag till ännu en gång och denna gång kan jag inte parera. Jag åker på rumpan, med fötterna före. Jag har råkat ut för detta en gång förut, i Dolomiterna 1988, på mycket hårdare underlag och då slog det mig hur rasande fort det gick. Jag märker genast att den mjukare snön bromsar farten, men sluttningen ser otäckt lång ut. Jag försöker hålla emot. Först känner jag mig totalt hjälplös, sen märker jag till min stora förvåning att jag stannat. Jag tittar uppåt och ser min färdkamrat gå samma horisontella sträcka, långsamt, långsamt. Jag ropar åt honom att fortsätta utan mig, jag är inställd på att vända. Så spanar jag igen och ser en naturlig väg upp mot passet. På vägen finns många små gropar i snön som verkar vara trygga vilopunkter. Jag tittar på höjdmätaren, 75 meter har jag förlorat. Jag går beslutsamt uppåt, med tårna in mot sluttningen, mot ungefär den punkt där den horisontella sträckan slutar och jag når den före fransmannen, så försiktigt och tålmodigt går han tillväga. "Ni fick en rejäl glissade" säger han, med värme i rösten, och jag undrar om han fattar hur rädd jag var. Han går på snön mot toppen, själv hasar jag mig upp på några snöfria grusfläckar, fortfarande med stegjärn på fötterna. Så utmattad har jag aldrig varit vid en passövergång. Vi pustar ut på passet och jag konstaterar genast att nedstigningen kommer att vara mödosam, men helt ofarlig. Min kamrat ser ung ut, men uppträder så lugnt och moget att jag undrar hur gammal han är. Trettisju, och ni? Snart sextio. "Chapeau! Vous êtes un bon marcheur". Viljestark och uthållig, kanske, men en bon marcheur rutschar väl ändå inte? Här skils våra vägar. Jag ska till le Queyras, västerut, och vidare till Italien, han ska österut och fullborda le Tour des Ecrins. Jag grubblar mycket över fortsättningen. Det var en chansning att börjar så tidigt som den 15 juni, men just i Frankrike hade det varit lite snö. Ett par av passen i Italien är också mycket höga, men min uträkning (som visade sig korrekt) var att snön skulle hinna smälta undan under mina tolv dagar i Frankrike. Det var varmt Klockan är ett, jag hade hoppats nå passet en timme tidigare. Jag ber om ursäkt om jag sinkat honom, han har en bra bit kvar till sin stuga. Ingen fara, och jag väljer att tro honom. Och själv tror jag att det var blotta närvaron av en tillfällig färdkamrat som gav mig kraft att vända tillbaka upp igen efter olyckan. |