Breheimen 2001Tre år irad har jag delat upp min semester i en kontinental långtur och en kortare tur i Sydnorge. Det ger sig självt att jämföra vandringskultur, klimat och vegetation. Kulturen har jag delvis jämnat ut. I Pyreneerna senast var jag beroende av tält. I Norge väljer jag oftast tält fast det finns hytter. Stugor låser etapperna och avbryter naturupplevelsen. Jag vill inte bära vatten i hink, jag vill omges av det. Vegetationen skiljer desto mer. En jämn skala av grönt och grått i Norden står mot kontinentens grälla färgprakt: sprakande röd rhododendron, därtill lika sprakande gul ginst i Östpyreneerna. Men släktskapen är lika påtaglig, allt på det ena hållet har motsvarigheter på det andra. Rhododendron svarar mot dvärgbjörk; dvärgtall mot vide; lärk och cembra (Alperna) eller svarttall (Pyreneerna) mot fjällbjörk. Gemensamt är gräs, mossa och kråkris. Skillnaden i klimat är särskilt drastisk för mig som dras till de soliga Västalperna och Pyreneerna. Ändå tror jag den allra viktigaste skillnaden ligger i övergångarna. Breheimen, föremålet för 2001 års fjälltur, är det tydligaste exemplet. Bergsformerna är runda och långsträckta och oftast utan egentliga toppar. Det gör att de kontinentala bergens branta och skarpa pass saknas nästan helt. En övergång i Breheimen blir därför lång, och man är länge på höjden. Förändringen sjunker in i en och ger en känslan att vara mycket långt borta från allting. Så är det de båda första dagarna av min tur. Från Nysætri, vid väg 15, till Skridulaupbu är det 9 timmar. Bortåt tre av dessa är i långsam blockterräng på 1600 meters höjd vilket bidrar till den ödsliga känslan. När jag passerar Skridulaupen, en topp omgiven av tre glaciärer, är den tillfälligt dold. Dimman får mig att undra om glaciären går till himlen eller om tvärtom himlen ramlat ned. Då kan det förundra en smula att man ofta hittar friskt och fritt flödande vatten på dessa ogästvänliga höjder. Den andra etappen, Skridulaupbu till Slæom, är nästan lika lång, 8 timmar, och en verklig klassiker. Det är en tur som stiger långsamt, genom alla tänkbara terräng- och vegetationstyper, i fem timmar. Höjdskillnaden är över 800 meter. Leden följer därpå länge kanten av en glaciär, med utsikt mot en annan, nageln av ett finger av en arm av Jostedalsbreen. De båda glaciärerena kan ha hängt ihop och smält isär.
Nere i dalarna får jag ofta den motsatta förnimmelsen: att vara mitt i alltings medelpunkt. Det sker speciellt på två ställen. Det ena är i slutet av den fjärde, lättaste och vackraste etappen av alla, mellan Sprongdalshytta och Arentzbu. Efter en stigning över hårda snöfält (halv sju på morgonen) följer en karg, men ljus och inbjudande, sjöplatå på 1500 meter. När jag efter denna vänder nedåt igen ser jag från en upphöjd uppsiktspunkt hur en dal och en älv flyter in från ett annat håll. Längre ned delar sig dalen på nytt och lockar med något ännu okänt om hörnet. Jag saktar stegen och sätter mig att meditera på den punkt där balansen i vyerna känns perfekt. Det andra är vid den sjätte etappens slut. Från Nørdstedalsseter till Sognefjellshytta ska det vara 8 timmar. Jag brukar med min tunga tiodagars- packning, 19.5 kg vid starten (det har med tiden blivit mindre) hålla de tider som anges i beskrivningarna. Här ser det ut att bli tio timmar. Bland annat beror det på ett otal avlånga hala granitpucklar som tvingar till långa omvägar. De får mig att tänka på strandade valar. När jag första gången siktar den stora dammsjön Storevatnet ligger pucklarna så tätt och med så mycket vatten mellan sig att de verkar som en komprimerad skärgård. Det är tidsödande att finna väg, men jag har, eller tar mig, tid. Turen ska nu föra runt ett lustigt berg med namnet Kjerringhetta, men den går längre från, och djupare, än kartan påstår. Det ger mig desto bättre höjd för ett tältläger, kanske 1100 meter. Jag går med allt långsammare steg och spanar efter en plats med bra underlag för tältet och med vackra utsikter. Jag är kräsen med sådant och det får ta tid. Platsen finns söder om Kjerringhetta. Den ger mig vyer av tre slag. De mycket nära med bäckarna som strömmar tätt förbi mitt läger. De lite avlägsnare, dalen och älven nedanför, med det gröna berget Dyrhaugen i sydost och glaciären Liabreen i väst som bakgrund. Och slutligen fjärrvyerna längre ned i sydväst, ett platt och brett dalstråk mellan dessa båda berg, ned mot sjön Skålavatnet. Utsikten får mig att drömma om en tur i orösad terräng från denna T-led till en annan. Den skulle leda mot Stølsdalen och vidare söderut mot Hurrungane, de vilda och taggiga berg som jag siktade från ett pass för två dar sen. De är Norges mest imponerande berg jämte Sulitelma. Men jag viftar undan drömmen. Det är alldeles för osäkert om jag klarar att korsa vattnen längre ned. Orienteringen är sällan ett problem i Breheimen, framkomligheten kan däremot vara det, och man är uppenbart beroende av broar på flera ställen.
Breheimen är vad namnet säger, glaciärernas hem. Det finns både fler och större glaciärer i Jotunheimen, (jag räknar bort Jostedalsbreen), men man kommer inte inpå dem där på samma sätt. Det västliga läget gör att glaciärer i Breheimen bildas på lägre höjder och de visar sig gärna för vandraren genom att de räcker ut tungan. En dramatiskt vacker glaciär är Greinbreen vars tunga mot Sprongdalen har ett ovanligt stilrent mönster av sprickor. Jag noterar det stora avståndet mellan glaciärtungan och bergväggen intill, antagligen genom värmestrålning från berget. Harbarsbreen, på min femte etapp, är mer dramatisk än vacker, i en lite kuslig dal där det först inte verkar finnas någon väg ut ur det mörka och branta dalslutet. Den lämnar ifrån sig den gråaste och tjockaste glaciärälv jag skådat. När jag kryper över en 40 centimeter bred bro, utan räcken, och stirrar rakt ned i vattnet, fasar jag vid tanken på att ramla i och få denna slammiga sörja i mig.
Detta är det sista av de viktigare sydnorska områden jag vandrat genom (de övriga är Jotunheimen, Rondane, Dovrefjell, Trollheimen, Tafjordfjella och Skarvheimen). Breheimen är inte bara det mest omväxlande av dem, det är också det vildaste och ensammaste. Under fyra av mina sexochenhalv etapper möter jag ingen annan människa, under den sjunde dagen endast en. Under tre av dessa dagar kan ingen annan människa ha gått dessa sträckor åt någotdera hållet. Sammantaget möter jag kanske 15 personer på stigen, under 48 timmar och på en sträcka av 11 mil. Jotunheimen, söder om Sognefjellsvägen, är genast annorlunda, och där är det bara vädret som räddar mig från att bli omkullsprungen. Den första sträckan, från Sognefjellshytta, ned genom Vesle Utledalen ("vesle" betyder "lilla"), verkar höra till huvudstråken, och det blir många möten. Den åttonde etappen, med riktigt dritvær, är istället en sådan dag då flertalet hellre spelar kort, ty jag möter denna dag endast utlänningar, en danska, två fransmän och två italienare. Turen svänger upp i Store Utladalen och den steniga Rauddalen i riktning mot Olavsbu och där grubblar jag länge om jag ska slå läger en bit före eller övernatta på denna selvbtjente hytte, för värmen. Efter Rauddalsvatnet vimlar det av fantastiska tältplatser på alldeles platt och mjuk mossa, fullkomligt omringade av slingrande bäckar. Jag väljer till slut att tälta här, och hoppas på bättre vyer nästa dag, när regnet upphört. Vid Olavsbu måste jag, den nionde dagen, fatta ett beslut: ska jag gå direkt till Gjendebu (som på min 50-årsdag), eller omvägen över Fondsbu. När jag ser att topparna nästan frilagts väljer jag det senare, för nyhetens behag. Trots en hel del block vid de båda första sjöarna är det en fascinerande etapp, där landskapet först sluter sig tätt och mörkt kring vandraren och därpå öppnar sig på nytt, vid Store Mjølkedalsvatnet, med dess flacka och mjuka stränder. Bara ett antal feriehytter (och väg) stör en smula under utförslöpan mot Fondsbu, min enda stugövernattning under resan. Här väntar varmdusch och mat som trotsar alla invanda föreställningar om det norska köket. En sådan etapp borde markera ett slut, men av praktiska skäl blir det en tionde. Denna går till Gjendebu och följs direkt av båt till Gjendesheim. Här är jag åter hur ensam som helst; först nära hytta anar jag att Jotunheimen hör till de mest överlupna områdena i Norge. Ensligheten gynnar helhetskänslan i vandringen; det blir en tiodagarstur, inte en veckotur med löst påhängd antiklimax. Innan jag nästa dag tar bussen till Otta, vid järnvägen, studerar jag en översiktskarta. Jag börjar genast bearbeta uppslagen till en veckotur i enbart Jotunheimen (se Jotunheimen 2002) kanske lika ensam som dessa sju förtrollade dagar i Breheimen. Det krävs alltid lite av egen ansträngning och fantasi att få ut något extra av en tur i mera tillrättalagda områden. Det kan vara en lika stor utmaning som att tampas med de vredgade elementen i Sarek.
Turen, 5-14/8 2001. Nysætri- V om Skridulaupbu, 9 timmar Alla tider inklusive pauser. Åtta första nätterna i tält. Kartor. Turkart Breheimen, 1: 100 000 (duger endast till översikt). NORGE, Topografisk hovedkartserie 1:50 000: 1418 I (Skridulaupen); 1418 II (Mørkrisdalen); 1518 III (Sygnefjell); Turkart 1: 50 000 Jotunheimen Vest . Ta sig dit Lämpliga ingångar är från Nysætri (två campingplatser, butik) eller Grotli (hotell) vid väg 15. Man når båda med buss, Nordfjordexpressen, från Oslo eller Otta. Det är möjligt att den ännu längre ingången från Hjelle (längre västerut) är mer givande, om man t ex kan lifta fram till vägens slut.
|