|
Säsongen från slutet av augusti till början av september har jag aldrig
kunnat utnyttja innan jag blev pensionär. Det är en utmärkt säsong,
fortfarande hyfsat varm och precis efter högsäsongens slut.
Min tanke, precis som i Pyreneerna samma sommar,
var att utnyttja tältet maximalt. Genom att turen passerade en stad,
Bardonècchia, kunde jag proviantera på vägen och hålla packningen
nere. Jag sov under tak en enda natt. I Italien blev det dock en
natt på campingplats och natten efter turen låg jag på campingplatsen
i Oulx. Camping i Italien är förbluffande dyrt, oftast
mycket dyrare än i Frankrike.
Ett problem med en tur så här sent är ställvis vattnet. Det finns inte, fast det ser så ut på kartan. Det kan gå i svaga flöden under stenmassor. På den italienska delen av turen var det första dagen en kort sträcka i Fankrike förbi Chalets des Acles, en gammal säterby nu förvandlad till ferieby. Jag har gått förbi två gånger förut och det var påfallande vad lite vatten det fanns i älven där. Efter en passövergång tillbaka till Italien spanade jag hela tiden efter vatten. Det fanns en svagt rinnande bäck och mycket boskap omkring, det lockade inte. Sen var det slut med vatten tills jag kom till byn Desertes, ännu en ferieby med historiska anor. Byn såg först övergiven ut, men så märkte jag att det var vatten i brunnarna. Men var skulle jag ställa tältet? Otroligt nog hittade jag en gräsplätt alldeles vid sidan av utfarten från byn. Mitt originellaste läger, kanske. En brunn fick tjäna som bäck. Planen var att först runda Mont Thabor i Frankrike, därpå gå över gränsen. Så blev det. Från Bardonècchia var min tanke att gå vidare på Susadalens Alta Via. Tveksamheter om tillgången på vatten fick mig att ändra planen, söder iställetför norr. Efter Desertes följde tråkig vägvandring (lika bra det, i tråkigt väder) upp till Valle della Ripa där det fanns en campingliknande anläggning, gratis, men med toa, invid en fäbod. Det var oväntat mycket vatten i bäcken, men ännu mer och friskare vatten kunde jag hämta vid fäboden. Till flera av tältplatserna ledde vattenslangar från högre belägna källor. Nästa etapp förde fint över två pass till naturparken Val Troncea, där det förstås var tältförbud. Någon föreslog läger i en parkanläggning strax utanför naturparksgränsen. Vatten fanns i älven Chisonee som denna årstid inte var mycket mer än en bäck omgiven av stora grusmassor. Ännu ett par fina passövergångar ledde till vad jag hade hoppats skulle bli en campingnatt nära Usseaux. Den campingen, som jag mindes från tidigare år, var dock bara för husvagnar, och jag måste gå vidare till grannbyn Fenestrelle. Därifrån gick den sista, tyvärr tråkiga, etappen till Oulx. Speciellt nedstigningen från skidstationen Sauze d'Oulx, var riktigt prövande. Oulx, däremot, var en riktigt charmig by. Alta Vian spar jag till ett annat år. Jag har mycket annat ogjort i trakten av Valle di Susa
|
| Galleri. |