Sydalperna, Juni-Juli 2003, 18 dagar.

Min alptur år 2003 hade ingen plan, men väl en bärande idé. Den skulle vara maximalt improviserad och jag skulle övernatta så mycket som möjligt i tält. I övrigt fanns bara en skiss - jag skulle gå en vecka i Frankrike mot den italienska gränsen, sedan ett stycke utmed den italienska GTA och därpå tillbaka till Frankrike i riktning Modane. Möjligen hade jag också tänkt mig en fortsättning på Susadalens Alta Via från Bardonecchia, men efter 18 dagar var jag mätt.
Det blev mer improviserat än jag tänkt mig! Från kurorten Dignes le Bains hade jag tänkt ta bussen till Colmars les Alpes och gå därifrån upp mot Lac d'Allos, Men den bussturen hade inte börjat gå för säsongen. Och bussen till Barcelonette, den har förstås redan gått, undrade jag. Nej, den kommer strax, den är försenad. Minuter senare anlände den till stadens gare routière. Väl ombord vecklade jag ut kartan och letade frenetiskt efter en plats att hoppa av och börja turen. Det visade sig bli Méolans, där jag hakade på Le tour de l'Ubaye genom tämligen övergivna trakter. Det gav mig tre extra etapper.
I övrigt var hela turen problemfri. Vädret var perfekt, varmt och inget regn (utom enstaka åskväder på kvällen), och så även snöläget. Redan de första dagarna, i mitten av juni, gick jag över snöfria pass på 2600 meters höjd. Den enda snön var passövergången från Col de le Cayolle mot Lac d'Allos, men där fanns goda spår. Mellan Lac du Rabuons och Lac du Vens, nära italienska gränsen, kunde jag valt en högalpin variant, men var (i onödan) osäker på snöläget, och valde en balkongstig. Denna variant gav mig dock en sagolik uppstigning mot Vens-stugan, med vatten, vatten, vatten.
I Italien erinrar jag mig bara en övernattning under tak, i Chiappera. Där finns en tältplats, men jag tältar ogärna invid en stuga. Och väl var det, ty kvällens åskväder var av modell XL. För att vända åter till Frankrike valde jag bort Mongenèvre och gick istället via Clavière i Italien. På den sträckan visade sig den planerade lägerplatsen sakna vatten - det hade gått under jorden, och bäckfåran låg torr, ett rätt vanligt fenomen. Så etappen förlängdes med flera timmar.
Jag hittade en lite undanskymd tältplats nära Chalet des Acles där fri bivack egentligen är förbjudet (platsen hade använts av många, det fanns t ex eldstad) men den familj som var på plats hade inget att invända.
Allt sedan denna tur är tältet min dominerande övernattningsform. Det blev 11 fria nätter, och två på camping. En lärdom för framtiden var att ha med en gasadapter - burkar med primusgänga var iallafall då en sällsynthet.
Galleri.