Dagbok från Havsalperna, 2002

7 juli Tåg Nice-Fontan/Saorge, som heter så därför att stationen ligger i ingendera av de båda byarna.

Börjar med att gå åt fel håll. Vägen börjar i Fontan, inte Saorge. Jobbigt att börja på denna låga höjd, 400 meter, och mitt på dagen, när packningen är som störst och hettan som starkast. Den lilla vägen, och tack för den så att man ser något, leder till 1000 meters höjd, sedan bär det vidare på god stig.

Hade hoppats lämna leden, gå förbi ett par fäbodar och söka upp vatten. Men körde fast i högt gräs och vände tillbaka. Inser efter ett tag ett misstag: när bergskammen ligger på 2.000 - 2.300 m höjd - detta är i Alpernas sydligaste utkant - kan man inte räkna med att vattnet går i dagen över 1.400 meter. Märker plötsligt att alla fåror är torra. I väntan på inspiration traskar jag vidare och siktar en fäbod på c:a 1700 meters höjd. Fönsterluckorna är öppna, då kanske den är verksam och då ska det finnas vatten.

När jag kommer fram verkar platsen ödslig och övergiven, men jag kan lyssna mig fram till brunnskaret med vattenslang. Slår upp tältet nära fäboden. Herden kommer med sina får ett par timmar senare, mycket förstående och hjälpsam när jag urskuldar mig. Trodde han skulle slänga ut mig. Etappen varade 6 timmar, från 12 till 18.

8 juli Tidigt upp och ut, herden har gått ännu tidigare. Segar mig till mer alpina höjder, nära bergskammen. Vid Cime du Diable en tvär sväng mot det alplandskap jag älskar, härliga gräsmattor, rhododendron (delvis utblommad), diverse örter, sjöar.

Leden för vidare mot Refuge de Merveilles och Vallée des Merveilles som från detta håll verkar brantare och intensivare än jag minns från 2000. Över passet till Valmasquesidan där jag hittar ypperlig tältplats vid den uppdämda Lac du Basto.

Projektets tanke är att improvisera, söka skönheten och friheten och använda tältet maximalt. Eftersom man inte får resa tältet före 19.00 i Mercantours nationalpark tenderar jag att gå sakta och ta många pauser.

9 juli Nu följer jag 2000 års rutt baklänges, över ett mycket stenigt och långsamt pass mot Refuge de Nice, svårare än jag minns från förra gången. Stenbock på nära håll är belöningen.

Här ska jag lämna den förra rutten, som ledde över det extremt branta Pas du Mont Colomb. Jag går istället ned mot dalen ut ur vad som visar sig vara en magnifik cirque flankerad av två toppar; den ena är Gelas, som har Alpernas sydligaste glaciär. Här finns flera mäktiga vattenfall.

Ett stycke landsväg för mot byn St Grat. Här väntar nästa uppsstigning, 700 meter genom gles lärkträdsskog, den är avklarad inom två timmar. Passet är grönt och torrt på sydsidan (som jag kommer från), mer alpint, öppnare och rikare på vatten på nordsidan. En färdig stig leder på skrå till sjöplatån med de fem Lacs de Prals som är målet för denna mycket långa etapp.

Här finns underbar tältmark, mot en fint inramande bergskuliss. Det var sådant här jag hoppades på!

En gång på natten måste jag ut ur tältet. Det är alldeles mörkt, men stjärnklart och stilla. Berget står som en mörk silhuett mot himlen. Ljuvligt.

10 juli Fjärde etappen är allmänt lugn med lätta men steniga övergånger, först till stugan Madonne de la Fenestre, sedan till Refuge de la Cougourde, första stugövernattningen. Vädret mulnar, allt blir lite gråare på det viset. Tydligen kan man, liksom på Korsika och i la Vanoise, tälta invid stugan, en möjlighet jag kanske ska utnyttja senare.

Stugan ligger i ännu en mäktig cirque, med fina vatten, våtmark och ett präktigt vattenfall; går man upp mot en platå ovanför stugan hittar man en liten sjö.

Dagsgäster som vanligt högljudda. Nattgästerna verkar veta hur man beter sig.

11 juli Nedstigning genom skog mot le Boréon. Förvirras när jag ska upp ur skogen igen, relaterar allt till fel utgångspunkt och hamnar på stig tillbaka till stugan. Efter att ha förlorat en timme på detta misstag hittar jag rätt väg upp mot gränspasset. Lärkträdsbältet verkar här vara ovanligt brett.

Stenig övergång, mildrad av en sjö. Hittar överraskande vatten halvvägs upp från sjön mot passet. Även den italienska sidan är stenig innan den plötsligt blir grön och alla utsikterna gnistrar i det härliga vädret.

Dalen heter Valle della Valletta. Många som ska upp på Argentera, passerar genom denna dal på väg mot Remondinostugan, ett örnnäste som det ser ut nedifrån dalen. Gör en sväng förbi Rifugio Regina Elena med tre pratglada men uttråkade herrar, som iallafall ger mig övning i italienska och lämnar utmärkta tips.

I Havsalpernas Naturpark i Italien gäller liberalare tältregler än i Frankrike: högst 24 timmar på en plats, i "alpinistiskt" ärende. På denna låga, men trädfria, höjd, 1700-1800 meter, är enda problemet att hitta en lite undanskymd och ensam tältplats, vilket går.

12 juli En egentligen alldeles för kort etapp. Först uppstigning till Fremamortapasset, därpå stenigt över till Frankrike, förbi de egentliga Fremamortasjöarna, till en lägre och frodigare platå med slingrande bäckar och mindre vattensamlingar. Jag anländer halv elva, efter bara 4 timmar, men kan inte slita mig. En utflykt mot Lac Nègre övertygar mig om att jag valt rätt plats för mitt läger. Det är inte ofta jag unnar mig att bara vara på en plats. Framåt eftermiddagen ännu en utflykt till lite lägre nivå, där vattnen går samman. Denna tur avviker rätt mycket från mina tidigare, som mera varit som resor.

13 juli Turen börjar i Frankrike i strålande solsken. Upp mot redan nämnda Lac Nègre och vidare mot Préfouns-passet, vars övre del på italienska sidan är aningen delikat. Då ser jag dimman - så tidigt! - komma upp mot mig och ett härligt fotomotiv går förlorat. Som en belgare sa, klipporna som inramar passet är som väldiga orgelpipor. Jag är höljd i dimma fram till Questastugan.

Värden berättar att dimman bara är början på det dåliga väder som väntar. regn, åska i antågande. När jag lämnar stugan lättar dimman plötsligt och de fina sjöarna blottläggs i all sin härlighet. Det är tredje gången jag går förbi, men aldrig förut har denna sträcka varit så vacker.

Denna gång ska jag inte göra den steniga övergången till Frankrike utan ta med mig Val Malinvern som jag missat två gånger av olika skäl. Dit är det ännu en passövergång, sen går det brant nedför mot en rätt nybyggd stuga som inte finns på mina kartor. Jag var egentligen inställd på en tältnatt. Det annalkande dåliga vädret gör att jag avstår från tältläger och väljer stugan trots att den ligger nära väg och har ett alldeles för modernt utseende.

Jag hinner fram dit kanske en halvtimme innan åskvädret bryter ut. Vi är inte många gäster, jag, några tyskar, två norrmän, tre italienare, varav en kraftigt berusad och otrevlig. Värdinnan är från Frankrike. När jag förklarat att jag förstår italienska och vill öva språket så mycket som möjligt övergår hon till att besvara allt jag säger på engelska. Jag vet än idag inte om hon var elak eller bara dum

14 juli Till min stora förvåning fortsätter det dåliga vädret denna dag, trodde åskan skulle lösa upp allting. När regnet övergår i ett stilla duggande går jag mot det högre och nordligare av de båda passen, inställd på att vända om det blir svårt eller farligt. Inga problem och riktigt vackert även i sakta regn.

När jag gått över passet märker jag första gången av blåsten. När jag kommer ned mot landsvägen och Colle della Lombarda är det så pass kallt att jag måste plocka fram luva och handskar, varvid jag hinner blöta ned åtskilligt i min packning.

Sista biten mot Santa Anna di Vinadio, ett nunnekloster och populärt utflyktsmål, med resaturanger, barer och gästrum för vandrare, är en gränskam, som kan vara gemytlig i vackert väder. Denna gång blåser det kraftigt, ibland rakt i ansiktet på mig. Lyckligtvis hjälper regnkläderna mot nedkylning, men särskilt roligt är det inte. Efter en evighet når jag Santa Anna di Vinadio som är precis så larmigt och utan charm som jag minns från två tidigare tillfällen. Min jakt på ensamheten har fört mig till den mest överbefolkade av alla platser i Havsalperna!

GTA-rummen är härliga efter en sådan här etapp, bara kallt vatten i duschen och ingen värme i rummen. Att något torkar ens lite grann är ett under.

När folk berättar att lika dåligt väder väntas de båda kommande dagarna bestämmer jag mig för att åtta dagar räcker. Jag hade hoppats på två veckor, och två dagsransoner mat återstår i säcken. Men jag har gjort vad jag hoppades och inser att Sydalperna inte på något vis är uttömda iochmed mina tre vandringar, 94, 00 och 02.

Nästa dag får jag lift i första försöket, härlig skåpbil. Det är en vin- och sprithandlare från Cuneo som levererat drycker till barerna och nu är på väg hem. Från Cuneo lokaltåg till Turin, där jag beundrar Lagranges staty ("Luigi Lagrange, matematico, 1736-1813"), därpå nattåg till Paris.