Kungsled i två republiker

Man har kallat Tour du Mont Blanc för Alpernas svar på Kungsleden. Det vill jag ivrigt bestrida eftersom denna led är en rundtur och alldeles för kort. Jag pekar hellre på den franska GR5, mellan Genèvesjön och Nice, eller den italienska GTA (grande traversata delle alpi) i regionen Piemonte. Bäst är en kombination av dessa.

Av GR5 (GR = grande randonnée) prövade jag ledens början sommaren 1999. Det blev 15 etapper, totalt 28 mil, från St. Gingolph vid Genèvesjön till Modane vid järnvägen Paris-Milano. Jag kan inte helhjärtat rekommendera denna sträcka. Speciellt höjdförhållandena är lite motbjudande med flera dopp till 700-1000 meters höjd. Det innebär en hel del dystra och branta transportsträckor i skog, med därtill hörande orienteringsbekymmer.

Men turen har poänger. Trakten kring Anternepasset, med första vyerna mot Mont Blanc, är en. De tre dagarna mellan les Contamines och Landry med två härliga pass, Bonhomme och Bresson, är en annan. Höjdpunkten är de sex dagarna genom Parc National de la Vanoise, med hisnande högalpina scenerier alldeles inpå en.

Det är väl också så en svensk fjällvandrare vill att det ska vara: upp (över trädgränsen) - där sex dagar - ned igen. Men tyvärr är inte heller detta en alldeles obruten naturupplevelse. På åtminstone min variant passerar man nära Val Claret, en skidanläggning som ser ut som Skärholmens Centrum utslängt på 2000 meters höjd. Är jag kvar på jorden? Sommaråkarna ser ut som astronauter i sina stora tjocka skiddräkter.

En fördel ska i alla fall nämnas: jag kan från denna rutt inte minnas andra svårigheter (t ex block) än snö, något som varierar kraftigt från år till år. Det enda riktigt giftiga är nordsidan av Col du Brévent (på vars krön man möter linbaneturister från Chamonix!). Där brast snön och jag stod som ett fån med en skorpa av två decimeter snö i midjehöjd och visste att på nedsidan ska jag inte ur, för då rutschar jag, och på uppsidan inte heller för då brister snön ännu mer. Ur sådana stränga begränsningar - allt är fel! - föds mästaren, ty det gick och jag gjorde det enda rätta.

Årets tur

Min senaste tur, sommaren 2000, 21 dagar vidare från Modane, var desto mer inspirerande. Höjden är bättre. De lägre övernattningsställena vid väg, gîtes d'etape eller posti tappa, ligger oftast kring 1800-1900 meters höjd, sällan under 1500. Miljön är små byar, ibland övergivna, med ett fåtal hus. Chianale och Maljasset är verkliga pärlor på var sin sida om gränsen, det senare har därtill ljuvlig miljö invändigt med små gotiska valv.

Skogspartierna är alltså få. Men det är också mindre dramatik i omgivningen, inga rykande glaciärer eller stupbranta nordväggar, i själva verket detta år ingen snö alls att tala om. Av alla pass jag gick över låg endast ett under snö.

Lite påminner dessa sydalper om Pyreneerna och lika idealiska är de för långvandring, dessutom lättare och med tätare stugnät. Finns inte de skarpa kontraster som kommer av snö och is finns istället en desto rikare och mer sprakade flora. Så många arter har jag aldrig förut sett och därtill inte så tidigt (vandringen började den 21 juni). Aldrig har jag sett alpros (en rhododendronart) i sådan mängd, den verkar få fäste i den tunnaste jordmån. Och bara en gång tidigare har jag sett edelweiss, som jag hittar vid mitt första tältläger, i Italien.

Men efter den snöfattiga vintern och den varma maj konstaterar jag genast att två arter fattas. Det är krokus och gentiana kochiana, den avlånga blå klockan utan stjälk. Det är nämligen blommor som hör bergsvåren till. De växer där snön just smält, vilket brukar synas på blötan och på gräsets blekgrågröna färg.

Djur, lurviga och släta

Djurlivet är vad det brukar vara. Ystra murmeldjur som rullar fram över stenar och ängar. Stengetter och stenbock i sedvanliga akrobatiska piruetter och språng. Speciellt de sista dagarna, i Argenteras naturpark, kommer jag dem nära. Där har inte jagats på 40 år och människor skrämmer dem inte. Av någon anledning dras stenbockarna till de många kaserner och fort man stöter på i dessa gränstrakter.

Den sjunde dagen, i Valle Soustra nära Monte Viso, ser jag något lurvigt studsa fram bland alprosbuskarna. Det är för långt för ett murmeldjur. Jag tänker genast räv; något annat väntar jag mig inte, fast färgen är konstig. Senare får jag veta att det även finns varg i dessa trakter.

Rädd? Jag?

Jag går ensam, men är sällan ensam. Trafiken är tätare i Frankrike där långvandring är populärare. Om jag på italiensk sida möter högst fyra, fem vandrare (utlänningar) på en dag kan jag i Frankrike ibland komma att trängas om utrymmet på stigen med andra vandrare, speciellt i Havsalperna. Men jag gillar att möta folk och fråga om tips och förhållanden.

Det allra vanligaste replikskiftet är, efter en stund, följande:

"Vous allez toujours tout seul?"

"Oui - et je n'ai pas peur!"

och jag besparar mig därmed den väntade följdfrågan.

Det näst vanligaste är

"Sempre va da solo?"

"Sì - e non ho paura!"

dvs. samma på italienska.

Nej, rädd är jag inte, men gränslöst försiktig, rask uppför men långsammare än flertalet utför. Näst sista dagen för mig över Pas du Mont Colomb, ett vanskligt pass trots ringa höjd, 2550 meter. Efter uppstigningen i ändlös blockterräng stirrar jag klentroget utför - är detta ett pass eller en ränna? Det är oerhört brant. Jag måste flera gånger sätta mig på stenar för att hitta rätt med fötterna, att jag inte rutschar.

Det faller mig aldrig in att detta är farligt, bara svårt och långsamt. "Non ho paura!". Jag borde hellre säga "non ho fretta", jag har inte bråttom, ty brådska missar hela poängen med vandring. Knepigheterna tvingar till ett eftersinnande tempo som låter intrycken sjunka in.

Tidig ska man däremot vara, ut före åtta, över passet före tolv. På det svåra stället undviker jag den annalkande dimman med ungefär en halvtimme till godo.

Svackor

Under en 21 dagar lång vandring är inte allt lika intressant. Montgenèvre, som jag väljer före Briançon (en stad), för att hålla höjd, är en skidstation, ful som de brukar och spöklikt tom på folk. Men strax efter pisterna och passet vidtar ett ljuvligt alplandskap i miniatyr, med små gölar, mellan vilka bäckarna snarast smyger än slingrar. Och Les Fonts i denna fjärde etappens slut säger mig att jag på allvar är i Alperna när bäckarna störtar samman från två höga dalar och pass som gör mig tokig av beslutsvånda. Jag väljer till sist det östra och högre av dem, Col Malrif, 2920 m och snöfritt den 25 juni. Siktet är inställt mot Monte Viso.

Jag lyckas inte heller till hundra procent undvika transportsträckor. Mitt tips till den som går mellan Questa- och Genovastugorna i Argenteramassivet är att inte gå ned till Terme di Valdieri (1350 meter, väg, mycket folk en lördag) utan ta vägen över Remondinostugan och Passo Brocan, 2.800 meter.

Men en vacker lördag som denna är stugan precis full av morgonpigga italienare som ska bestiga Argentera och tältläger på rimlig höjd vågar jag inte lita på.

Tält?

Man tältar nämligen inte hursomhelst i Alperna. Terrängen är omöjlig att bedöma med bara kartans hjälp, den kan vara för brant eller för stenig. Vattnet kan vara nyckfullt, plötsligt försvinner det bara under jord eller blockmassor för att springa i dagen flera hundra höjdmeter lägre.

Min första tältnatt är därför noga inplanerad. Mellan Maljasset och Fouillouse är fyra krävande och höga pass, som mest 2980 meter, som jag drömt att göra i fem år. De ligger aningen vid sidan om standardlederna och erbjuder en lika plötslig som hänförande vildhet och ensamhet.

Tre pass - dessa pass! - är nog för en dag. Efter det tredje ser jag vatten men när jag når mitt tänkta läger är det borta. Jag får gå vidare och lägre, till reservplatsen, Lago di Niera, en sjö som typiskt nog har två källor i ena änden, och ett vattenfall i den andra.

En annan dröm, en tältnatt vid den njurformade Lago di Roburent, 2450 meter över havet, går i uppfyllelse, den tolfte dagen. Här är många dagsturister, som parkerar bilen vid Col de Larche, men vid tretiden är det plötsligt så öde att mina tankar ekar mot bergväggarna. På kvällen leker jag tittut med ett murmeldjur. Det verkar reagera mer på rörelse än på min närvaro. För varje gång det drar sig ned i sin håla hasar jag mig närmre och kan till sist stirra rakt in i dess orörliga ansikte på mycket nära håll.

Den tidigaste höjdpunkten, efter sex, sju dagar, för mig förbi Monte Viso, floden Pos källa. Det är en elegant och alldeles fristående bergspyramid på den italienska sidan. Jag har varianter kvar från min förra sydalpina tur, 1994. Jag går över gränspasset Col d'Urine som har två ansikten. Den franska sidan är bred, grön och pastoral, en öppen famn. Den italienska är en trång, brant och grå ravin. Här möter mig den beryktade dimman som stiger från Poslätten och gör halt precis vid gränsen, eftersom den inte har pass. Vattendelaren är alltså också luftdelare.

Dimman visar sig ovanligt tunn och lättar mot eftermiddagen vid Granerostugan, 2400 meter. Nästa dag för mig över ett gränspass, vidare på fransk sida förbi Monte Viso till gränspasset Colle Vallanta (det enda snöiga passet) där man har il Viso rakt i ansiktet, det är överväldigande. Östsidan undviker jag denna gång, den är inget att se och ligger ändå i dimma redan klockan tolv.

Människor hör också till

Vissa dagar är människor intressantare än berg. På en gîte möter jag ett engelskt pensionärspar, han 50, hon säkert yngre. De reser, vandrar och äventyrar halva året, räknar pengar och investerar den andra halvan. De har varit överallt och vet allt om utrustning, om olika märkens kvalitet och hållbarhet, och kan göra detta till ett spännande samtalsämne. Deras livsföring fascinerar mig.

Det första stoppet på en längre sträcka i Italien är Prati del Vallone ("ängarna i dalen"), en lägerskola. Här residerar sedan nära 30 år en 76-årig präst, don Giovanni Colasso, stor älskare av berg och blommor av vilka han odlar många här i dalen. Men alla vet att hans riktiga namn är Zio John, farbror John. Han går mycket sämre än sist, 94, stämman är inte lika kraftig, han bryr sig inte längre om att sjungande välsigna brödet inför kvällsvarden.

Men ögonen, intensiva och glödande, är fulla av liv! Och lo Zio kan fortfarande berätta, barn och tonåringar lyssnar utan bus eller viskningar.

Sista raksträckan!

De tre sista dagarna vandrar jag i rus. Jag har haft ett bestämt mål i sikte, Vallée des Merveilles, och nu känns det som om bara en naturkatastrof kan hindra mig att nå det. Utrustningen? Den åttonde dagen brast en axelrem på säcken, men även det var jag beredd på - har inte du också kiltnålar i din packning?

Nej, det kan inte gå fel och landskapet är hela tiden det jag älskar, gröna mattor, alpros, blåbärsris, blommor, inte ens blockfloderna kan ta det ifrån mig. Det ska vara grått, brunt, grönt och turkos (sjöar), i en viss känslig balans.

Vitt är inte alls lika viktigt men det finns det mest av just i denna sydliga ände av turen. Den nittonde dagens andra passövergång ger mig hänförande utsikt mot Monte Gelas, med Alpernas sydligaste glaciär. Sådant ska man uppleva 3 mil norr om Franska Rivieran!

Allra sista dagen känns det tjockt i ögonen, trimuf och vemod. Jag erinrar mig plötsligt en formulering från min första bergsskildring, efter en tur i Dolomiterna. Landskapet är aldrig så vackert som när man erövrat det; men fast det kostat kan man aldrig äga det, aldrig behålla det.

Går jag tillräckligt sakta? Suger jag i mig allt? Det är verkligen Underverkens Dal, med sjöar, slingrande bäckar och inramande berg som ser ut som om någon med oändlig eftertanke byggt dem, med klossar. Känslan att denna plats och min närvaro är mitt verk överväldigar mig, jag har ställt och löst de rätta problemen, tillochmed vädret (regn, spridda skurar, en enda förmiddag) har varit under kontroll.

Så avslutar och sammanfattar en 56-årig vandrare, med diskbråck och opererad hälsena, 17 kg i säcken, efter 21 vandringsdagar utan vila, 10 nätter i vardera landet, 12 gränsövergångar, 34 passövergångar, sin längsta och mest tillfredsställande kontintentala vandring någonsin.

Visst är det en kungsled. Kungen är jag.

Peter Hackman

Ta sig till Modane. Tåg Paris, gare de Lyon, mot Milano.

Till St.Gingolph. (Schweiz och Frankrike): Tåg Paris-Montreux, sedan båt.

För rundtur i Vanoise (c:a 10 dagar) rekommenderas Landry (också vid järnväg) som start-och slutpunkt. Landry ligger visserligen lägre än Modane, men stigningen är inte så brutal här. Fördelen med Modane är bekvämare förbindelser och butiker för sistaminutenköp.

Kartor. Didier-Richard, 1:50 000: Nr 6: Ecrins, 10: Queyras, 9: Mercantour.
IGC, Torino, 1:50 000. Nr 7: Valli Maira-Grana-Stura, samt Nr 8: Alpi Marittime e Liguri. Inhandlade hos Stanford (London), Bider u. Tanner (Basel), diverse affärer i Turin 1993. (Kartbutiken i Stockholm har inte dessa kartor). De franska kartorna är aningen kladdiga. De italienska har en del fel. En fördel är att stigarnas nummer finns på kartan. Men många viktiga stigar fattas.

Packning. Jag hade 17 kg, tält och mat för tre-fyra dagar. Jag tältade tre nätter. Onödigt, detta år, stegjärn, så även kartor till reservturer. Man kan alltså klara sig med 15 kg.

Praktiskt. Vid Prati del Vallone finns en låst stuga, Talarico, nyckel måste beställas i förväg. Men det går bra att tälta och måltider serveras på lägerskolan. Den som övernattar på GTA-rummen vid S Anna di Vinadio (ett nunnekloster) gör klokt i att utnyttja självhushållet, eftersom frukost serveras 8.30. Middag bland skräniga barngrupper är inte heller så angenämt.

Varianter. Efter Lago di Roburent valde jag övergången över Pas de la Cavale till Bousiéyas, därpå Col du Fer till Italien. Det kan vara vildare att gå ned till byn Argentera, därpå över ett gränspass direkt till refuge du Vens, sedan till Rabuons och på en hög variant över gränsen till San Bernolfo. Då behöver man en karta i skala 1:25 000, min räckte inte alls till. Dessutom missar man det härliga våtlandskapet kring Rifugio Migliorero (mellan Prati del Vallone och San Bernolfo). Inget lätt val.

Turen. Tid: 21/6-11/7. Modane (Frankrike) - Refuge du Mont Thabor - Plampinet - Montgenèvre (hotell) - Les Fonts - Abriès - Rifugio Granero (Italien) - Chianale - Maljasset (Frankrike) - Lago di Niera (tält, Italien)- Fouillouse (Frankrike) - Larche - Lago di Roburent (tält, Italien) - Bousiéyas (Frankrike) - Prati del vallone (tält, Italien) - San Bernolfo - S Anna di Vinadio - Rifugio Questa - Rifugio Morelli-Buzzi - Rifugio Soria - Refuge de Nice (Frankrike) - Refuge des Merveilles

GR 5 finns beskriven i en Cicerone-guide av Martin Collins, samt fyra "topo-guides", av vilka Kartbutiken haft några inne ibland. En topo-guide innehåller ledbeskrivningar, adresser och telefonnummer, samt fullständiga kartor över leden. Förlaget heter Fédération Française de la Randonée Pédestre, FFRP. Mina franska etapper var en kombination av GR5, GR58 (le tour du Queyras) och GR52.

GTA går från de Liguriska bergen till Macugnaga vid foten av Monte Rosa och vidare till Lago Maggiore. Den är ohyggligt lång och går som helhet inte att ta på allvar. Flera posti tappa är nedlagda, en del etapper i syd (iochförsig idiotiska) är avspärrade. Öster om Rifugio Soria är den franska sidan överlägsen. Verlag der Weitwanderfreunde i Oldenburg ger ut guide (på tyska) i två delar.

Åter