Galleri, eget fönster

Frihet och ensamhet - Pyreneerna 2001

Spanjorerna jag mötte på Marranapasset hade rätt. Den höga kamleden var verkligen vacker och helt ofarlig. Jag kan gå bekymmerslöst till 2.800 m höjd, utan vare sig snöfält eller svindlande stup. Åt den spanska sidan har jag fjärrutsikterna mot blånande sierras. Åt den franska har jag de nära utsikterna, med utlöpare, svepande sluttningar, bäckar och sjöar. Bild.

Men inför det sista avsnittet vänder jag plötsligt söderut, ned från kammen. Jag vill gå ned i en dal och upp i en annan, i ett V. Den topp som väntar är verkligen inte svår eller luftig, men jag vill ha tillbaka vattnet och grönskan. Jag vill vandra genom de trånga dalarna, och omslutas av gröna bergsväggar, lagom skrovliga för att sätta blicken i rörelse. Bild.

Det räcker med en etapp som gårdagens, mot gränskammen, över oändliga gräsplatåer. Inget vatten på sex timmar, gamar kretsande några meter över mitt huvud. Ty jag minns jubelchocken när jag den sista halvtimmen vandrade upp mot den stängda Ull de Ter-stugan och plötsligt hade allt detta vatten rusande ned från höjden. Det är ju så det ska vara. Äntligen framme. Bild.

Inget för purister

Men det finns ännu ett skäl att jag går ned. På 2000 meters höjd, i V:ets spets, ligger Núria, ett kloster med hotell, restauranger och butiker. Folk kommer dit med tåg i ofattbart stora grupper, för att äta och prata. Bild. Jag tar denna brutala krock med civilisationen därför att jag vill ha ett stadigt mål mat och chans att fylla på förråden.

Denna typ av vandring, nästan tre veckor utmed Pyreneernas huvudkedja, är alltså inget för purister. Jag kan bära 20 kg i alpin terräng, om jag gymnastiserar varannan timme mot diskbråck. (2005: idag bär jag aldrig mer än 16 kg, och kan börja med mat för åtta dagar) Det innebär att jag kan bära drygt sex dagsransoner mat, jämte annat som väger, t ex stegjärn och otroliga mängder med kartor. Men jag räknar med kanske 10 fria övernattningar, och dagsransonerna är också i klenaste laget. Det förklarar min omväg. Endast på en avgörande punkt är jag en sann purist. Hela resan ska ske till fots.

Möta sig själv halvvägs

1995 gick jag från Pyreneernas västligaste ände, vid Lescun, till deras mitt. Denna gång går jag från den östligaste änden, Canigou, och målet är samma som då, nationalparken Aigües Tortes i Katalonien. Jag vill vandra med bästa möjliga sammanhang, och så ensamt som möjligt. Eftersom snön smälter tidigare i öst kan jag börja denna vandring redan den 18 juni, 10 dagar tidigare än 95. Då är inte heller så många på fötter.

Efter min tredje tältnatt, 100 höjdmeter upp från Núria, leder vandringens femte etapp vidare över ett gränspass och genom den blomsterrika Eynedalen i Frankrike. Bild. På slingriga vägar över vidsträckta ängar når jag Odeillo med dess gigantiska solkraftverk. Bild. Här får jag gemytlig övernattning på pensionat i pittoresk miljö. Men återigen utnyttjar jag civilisationen i den bullriga grannbyn Font-Romeu för måltid och proviant. Från denna by går ingången till det sjörika och pastorala Carlitområdet och där grubblar jag första gången över tältfrågan.

Tält

Tält hör till stilen och tjusningen i Pyreneerna. Man kan inte göra en längre tur utan, eftersom stugorna, speciellt i öst, ligger glest. Men samtidigt ska man vara medveten om restriktionerna. På vissa håll, speciellt i Spanien, råder regelrätt förbud; det handlar om häftiga böter och beslag av tältet. I Aragon är reglerna så omfattande att det bir löjligt - utom kanske för de vigilantes som patrullerar på morgnarna. I övrigt gäller att tältning "tolereras". Det innebär att man får tälta en natt på en plats, långt från väg. I vissa reservat gäller att tältet ska upp efter 19 och ned före 9. I den katalanska naturparken gäller rentav 20 till 8.

Just här är jag osäker om jag verkligen är i ett skyddat område (troligen inte, har det senare visat sig). I den breda Grave-dalen syns mitt röda tält lång väg. Jag söker mig därför upp mot en sjö, Etang de Recó, hundra höjdmeter upp, osynlig från dalen och magnifikt belägen vid en utlöpare av Pic Carlit. Ensam blir jag dock inte, eftersom ett sällskap från Perpignan också hittat dit, för att meta öring. Bild. Det är trevligt folk som bjuder på olika drycker och franska konversationsövningar. De har inte hört talas om några tältregler. De eldar också ogenerat.

Färg och flora

Just här ser man mest av det som en svensk fjällvandrare säkerligen märker först, den nästan grälla färgprakten. I den miljö där fjällen skulle haft dvärgbjörk, en nyans av grönt omgiven av annat grönt, växer knallröd rhododendron. Det är en överväldigande syn när den blommar i stora mängder på ängar och bergssluttningar. I dessa östliga trakter har den också en allvarlig konkurrent i den lika knallande gula ginsten. Bild.

I kapp med dessa buskar sprakar mängder av lika färgstarka örter. Gentiana Kochiana, en avlång blå klocka utan stjälk, är den typiska örten för bergens övergång mellan vår och sommar. Den följer i i spåren på krokus och anemoner. En art jag förut bara sett i Aostadalen och Sydalperna har ett blomnystan (som smörboll, men blå) med en krage i form av en femuddig stjärna. Naturen överträffar återigen all mänsklig fantasi som formgivare.

Så långt skiljer sig inte Pyreneerna mycket från Alperna. Den tydligaste skillnaden är träden. Alpernas trädgränsarter, lärk och cembratall, saknas helt. Här dominerar en annan art, svarttall, som i höga lägen antar knotiga och förkrympta former. Den ser där ut som en upprättstående och grövre form av Alpernas dvärgtall ("Latschenkiefer").

I de västligaste delarna fattas även tallen och trädgränsen utgörs istället av bok och gran, märkligt nog. Den är därför också oväntat låg, kanske nedbetad, ungefär 1.800 meter över havet. I öst ligger den kring 2.100-2.200 meter, ungefär som i Västalperna.

Skönheten att gå vilse

Efter Grave-dalen och den stora konstgjorda Lanous-sjön (Pyreneernas största) för leden åter ned i en dal med väg och civilisation. l'Hospitalet består av ett fåtal hus, en järnvägsstation, två stängda hotell, en épicérie med märkligt sortiment och en gite d'étape för långleden GR10. Här inleder jag en sträcka med flera övernattningar i Andorra, furstendömet utan furste. Dessa etapper, mot Vall Ferrera i Spanien, anges i guideböckerna till tre, varav två på 8 timmar. Men det blir fem, eftersom jag ett par gånger går fel, och det är det värt. Bild.

Jag ber dig, går du denna sträcka, gå vilse, ty du kommer att uppleva så mycket mera då. Speciellt västsluttningen av Val Soulcem , en fransk kil mellan Andorra och Spanien, hör till det rikaste och vackraste Pyreneerna har att erbjuda.

När mina orienteringsproblem sinkar mig, ger jag genast upp tanken att nå fram till stugan i Vall Ferrera. Jag saktar stegen och vilar ofta för att desto girigare ta för mig av alla intrycken och dricka de många bäckarna med både munnen och blicken. Jag siktar på Etang de Soucarrang som visar sig vara den perfekta lägerplatsen: sjön, bäcken, utsikterna. Vid matlagningen i tältabsiden skopar jag vatten direkt ur bäcken, från armlängds avstånd. Bild.

Vad hände? Stigen jag hittade vred sig söderut, bort från kompassens riktning, över ett oväntat våtlandskap och vidare över block, mot en djupt infattad mörk bergssjö som genast avslöjade mitt misstag. Jag backade, fann en variant mer mot väst, men avbröt av osäkerhet, eftersom den inte fanns på kartan. Jag gissade mig därpå in på en markerad led norrut. Strax om hörnet, efter denna ås, borde jag enligt kartan och de medförda beskrivningarna vika snett uppåt igen.

Så var det också, sjön gav jublande bekräftelse. Allt jag upplevde på vägen är bonus. Det är en härlig frihet att kunna ta det så, fast matförråden krymper.

Långt erfarnare bergsvandrare än jag har gått fel i dessa lite kaotiska trakter.(2005: Med kartans hjälp kunde jag från Port de Ratera lätt överblicka hela vägen till Spanien över Val Soulcem, och klarade mig från Andorra till Val Ferrera på 8 timmar)

Ett skäl är att ledernas början är dåligt markerad, samtidigt som stigen är fel inritad på kartan. Detta är säkert den vanligaste felkällan.

Mitt näst vanligaste fel är att gå upp mot fel pass, därför att kompassriktningen nästan är rätt. Jag glömmer att det rätta passet kanske just då är skymt. Båda felen brukar vara lätta att upptäcka och korrigera, men de stjäl tid och kraft.

Däremot har jag inte upplevt det som många skräckskildringar berättat om, de ständiga problemen att orientera i dimma. Under 60 vandringsdagar i Pyreneerna har jag haft dåligt väder kanske 7-8 dagar, men bara en enda dag med dimma. (2005 hade jag två morgnar med övergående lätt dimma)

På morgonen är det nollgradigt efter en klar natt på 2.300 meters höjd. Jag river långsamt mitt tält och packar lika långsamt ihop min ryggsäck för att bevara stämningen. Precis när jag är klar hoppar en hund upp i famnen; en ung herde har kommit upp ur dalen för att leta efter sina får.

Pyreneernas skönhetsvärden

Under dessa fem enastående dagar funderar jag åtskilligt över vad som är Pyreneernas lockelse. När jag kom in i Andorra från en trång dal i Frankrike, över Siscaró-passet, överväldigades jag av rikedomen, slöseriet, men rikedom på vad, utom vatten och armbågsrum? Bild. En australiensisk skidlärare jag mötte här hade bara sett Andorra på vintern. Han satt förstummad och begrundade den skönhet som tidigare gömts för honom under 2 meter snö.

Ja, vad består den av? Östpyreneerna har inga karaktäristiska toppar, inga glaciärer, ingen egentlig dramatik. Landskapet är faktiskt rätt likartat från plats till plats, rader av bergstoppar som skiftar i grönt och grått, med utskjutande sporrar och spiror, skarpa utlöpare, ängar, sluttningar, vatten. Jag tror det är ljuset. Minst tre dagar av fyra är det vackert väder; det ständigt skiftande solljuset får landskapet att gnistra, blänka och skimra; skuggor och dagrar ger landskapet djup. Det lever genom samspelet mellan de nära vyerna, marken, vattnet, blommorna, och de fjärran bergssilhuetterna; mellan det jag kan röra med min hand och det alldeles ouppnåeliga och ibland kusligt avvisande.

Krävande klimax

Till Vall Ferrera har turen tagit 12 dagar. Jag är nu inne i dess tredje fas. Den magiska Babortesjön på alpin höjd följs av picknickängarna Pla de Boavi långt nedanför trädgränsen. En avstängd jeepväg - den markerade leden är bitvis en djungel - för mig upp igen mot en bemannad stuga nära en stor, men reglerad, sjö, Certascans. Sådana stugor ligger ofta lite onaturligt till. Den egentligen enda lockelsen med dem är maten. Har jag tur träffar jag också folk som går åt motsatt håll och kan ge tips. En grupp unga fransmän ger mig rådet att fortsätta en variant jag tvekat inför. Ned igen, förbi präktiga vattenfall, mot byn Noarre, med tjugu getter och två människor, upp igen i en bred dal genom gles skog mot tilltagande vildhet och till sist brant uppåt mot den obemannade, men välinredda, Pujolstugan. Bild.

Därpå den tuffaste etappen av alla, över tre utlöpare till Mont Roig, efter en halkig uppstigning på granithällar. Leden jag följer visar sig inte leda till det rätta passet, som tvärtom saknar stig. När jag till sist hittar rätt uppgång möts jag tvärt av fantastiska utsikter; jag måste stanna upp fast jag förlorat tid. Det andra passet är lätt, en bred urholkning i en ås. Det tredje är däremot en ränna, en mycket brant uppstigning över löst grus och långt gräs, också utan egentlig stig. Jag vågar knappt vila av rädsla att förlora balansen. En långsam nedstigning genom block för mig därpå till mitt lägsta tältläger, i Comamaladalen. Bild.

(2005: av van Joostens Cicerone-guide framgår att vattnet på denna etapp bör renas - jag blev mycket riktigt magsjuk en dag senare, men det gick fort över)

Finalen

Denna mest laddade och krävande etapp följs, och måste följas, av avspänning. Det blir två etapper kring 1600-1800 meters höjd, utmed en gammal handelsväg med oväntat fina utsikter, bortsett från en skidstation. Här passerar man byn Montgarri som består av en kyrka och flera förfallna gårdar. Bild. Numera finns också två refugios - en befriande överraskning när bara en halv dagsranson finns kvar i säcken.

Pyreneernas mest centrala område är nationalparken Aigües Tortes. Det har varit målet för min resa och är rätt annorlunda mot de inledande 15 dagarna. Det ligger där Pyreneerna är som bredast i nord-sydlig ledd. Här finns ingen tydlig huvudkam eller vattendelare, området är en labyrint, men tillrättalagt med många leder och nio bemannade stugor. Man kan verkligen tala om en park. Tidvis är det överbefolkat. Dess dragning är de många sjöarna, 300 stycken, och de emellanåt bisarra och individuella bergsformerna, t ex Travessani-spetsarna

Det är i områdets inre zon, tydligt markerad på kartan, som tältförbud råder. Det exakta motivet har jag svårt att inse, när samtidigt toaletten på två av stugorna är "lejos", långt bort. (2005: numera har åtminstone Mallafr&ecute;-stugan tvättrum och toalett)

Min uppstigning mot nationalparken går från Salardu genom gles skog till Colomersstugan. Därpå går jag över det folktomma Senderosapasset, vägledd endast av rösen i blockterräng, till Saboredostugan, den minsta av alla i området. Det hade varit en fantastisk övergång om jag inte råkat hamna mitt i ett timslångt dånande åskväder, med flera hagelskurar.

Dyblöt anländer jag till Saboredo, vars värd, Josep Mohedano, tar emot med samma värme som vid mina båda tidigare besök, 95 och 96. Bild. Det är märkligt, men turligt, att inte så många hittar till den breda Saboredodalen, den lugnaste, och vackraste i hela området. Bild.

För första gången blir jag ordentlig villrådig om fortsättningen och avslutningen. Nästa dag är lördag; alla stugor är mer än fulla och jag vill helst respektera tältförbudet. Ska jag vidare efter Aigües Tortes? Ett alternativ är en vilodag vid Saboredo för att invänta den lugnare söndagen. Men lördagen är för vacker för vila; jag kan inte låta tillfället gå ifrån mig.

Min nittonde etapp för mig därför till den näst vackrast belägna stugan, Ventosa, över en led som är lika rik på intryck som tre vanliga dagsetapper. Jag går nu en omväg mellan Saboredo och Colomers, där sjöarna står i kö för att förföra vandraren. Bild. Två falska pass och ett äkta för mig därpå till öppnare terräng på nytt, med utsikter mot nationalparkens mest kända och utmanande berg, Besiberri. Bild.

Jag avslutar dagen och hela resan genom att gå ned i Boìdalen och till kurorten Caldes de Boì. Sen återstår lift till Frankrike och tåg hem. En så pampig sträcka som denna är en given final och sammanfattning och kan inte följas av något annat. Vandringens formkänsla är viktig för mig och ett skäl att jag helst vandrar långt.

Alltihop på en tur?

1995 förde mig 17 dagsetapper från västra änden till Saboredo. 2001 för mig 18 etapper från östra änden till samma plats. Det är alltså möjligt att göra hela kedjan på 35 dagar. (2005: jag har nu gjort precis detta på 31 dagar.) Är det intressant? Är det realistiskt? Under resan (en vandring är för mig en resa) träffar jag ett engelskt par och en fransman som rentav går från kust till kust, vilket blir ytterligare sådär en 14 etapper.

Det verkar vara en tragisk ambition eftersom man måste börja så tidigt. Engelsmännen startade vid Atlanten den 22 maj och nådde alltså de egentliga bergen i början av juni. Vid den tiden måste det ligga ohyggliga mängder snö på vissa pass, t ex Col de la Fache som är snörikt nog ännu i början av juli. I början av snösmältningen kan man förmodligen sjunka djupt på många ställen. Jag förstår inte att folk gör sådant.

Men även den som går huvudkedjans 35 etapper måste allvarligt överväga det svåraste hindret, Maladetamassivet, med Pyreneernas högsta topp, Aneto. Det är ett område som bitvis visar tänderna åt vandraren.

Den officiella leden (HRP, Haute Route des Pyrenées) föreslår en övergång över det branta passet Coll de Mulheres, 2900 meter, som jag efter diverse skildringar själv inte vågar. Från dalen, 1500 meter ner, ser det skräckinjagande och fientligt ut.

Alternativet är att gå GR11, söder om massivet. Man får i ena änden en jeepväg, i den andra en fasansfull brant stig genom skog, där man måste klänga i trädgrenarna som den värsta apa för att inte förlora balansen. Däremellan finns det kanske ensammaste och vildaste landskapet i hela Pyreneerna, men också knepiga och kaotiska passager över gigantiska, och inte helt stabila, block. Ingendera varianten bör företas i dåligt väder.

Är det värt besväret? 1995 tyckte jag det, men en gång räcker. (2005: i motsatt riktning är denna etapp fortfarande tuff, men belönar ansträngningen med otroliga utsikter och mängder av vatten), En sådan etapp belyser det som emellanåt kan kännas som det kontintentala vandrandets dilemma, upp- och nedstigningar i rätt tråkig, och ändå långtifrån ofarlig, terräng. Man kan irriteras över sådana avbrott eller transportsträckor. Min metod att minimera dem i mitt minne har jag redan nämnt: jag vandrar långt. Det är vad Pyreneerna är till för och i det hänseendet överträffas de sannolikt endast av Sydalperna.

Men till skillnad från de senare erbjuder de, genom sin överlägsna tältvänlighet, helt andra möjligheter till avskildhet. Och, i lyckliga stunder, något som avlägset påminner om vildhet.

Turen 2001, 19 dagsetapper

18 juni Villefranche, Frankrike, 400 m - Chalet Cortalets, 2150 m (bemannad stuga)
19 juni Llipodaire, 1.900 m (tält)
20 juni Refugi Ull de Ter, Spanien, 2.200 m (tält)
21 juni Núria, 2.100 m (tält)
22 juni Odeillo, Frankrike, 1.600 m (pensionat)
23 juni Etang de Recó 2.150 m (tält)
24 juni l'Hospitalet pres l'Andorre, 1.410 m (gite d'étape)
25 juni Cabana Sorda, Andorra, 2.200 m (tält)
26 juni Refugi Jan, 2.200 m (obemannad)
27 juni El Serrat, 1.560 m (hotell)
28 juni Etang de Soucarrang, Frankrike, 2.300 m (tält)
29 juni Mellan Vall Ferrera och Refugi Baborte, Spanien, 2.000 m (tält)
30 juni Refugi Certascans, 2.200 m (bemannad)
1 juli Refugi Enric Pujol, 2.100 m (obemannad)
2 juli Comamaladalen, 1.900 m (tält)
3 juli Refugi Juli Arnalot, Montgarri, 1.600 m (privat)
4 juli Vila
5 juli Salardu, Xalet FEEC, 1.285 m (bemannad)
6 juli Refugi Saboredo, 2.300 m (bemannad)
7 juli Caldes de Boì, 1.300 m (hotell)

Turen 1995, 19 dagsetapper, 28/6- 16/7: Lescun (Frankrike)-Ibon de Acherito (Spanien, tält)- Refuge Arlet (Frankrike) - Refuge Ayous- Refuge Pombie-Refuge Arrémoulit- Refuge Wallon (via Spanien)- Refuge des Oulettes - Gavarnie- Héas (privat)- Refuge de Barroude-Lago de Urdiceto (Spanien, tält)- Viados-Camping Aneto (campingplats)-Puente de Coronas (tält)-Hospital de Vielha (privat refugio)-Refugi dera Restanca- Refugi Saboredo - Refugi Ernest Mallafré-Espot (via Refugi Josep M Blanc)

Utrustning

Ett gynnsamt snöläge gjorde att mina stegjärn aldrig behövdes. 1996 behövde jag dem två gånger, på sträckor som jag gick även detta år, men tidigare i säsongen. Helt oumbärliga är teleskopstavar, för att hålla balansen med tung packning, över block och på branta passager utan stig. Man behöver packa med regnkläder och varmare plagg (luva, handskar etc.); de behövs kanske en enda gång, men då kan de behövas desto mer.

Packningen är 2001 var väl närmare 20 kg. År 2005 hade jag 16, med 8 dagsransoner - jag har lärt mig en del! Efterhand bar jag färre ransoner, kanske 5-6, men desto större. 800 gram per dag är nog minimum på alpina företag. 2001 års tur hade 10 fria övernattningar, varav 8 i tält, 2005 hade jag 18 fria, varav 17 i tält.

Litteratur

Kev Reynolds: Walks and Climbs in the Pyrenees, Cicerone Har beskrivning av ett 20-tal etapper på HRP

Georges Veron: Haute Randonnée des Pyrénées Fullständig beskrivning av HRP, Verons skapelse. Finns på franska, katalanska, spanska och engelska. Ärlig redovisning av svårigheter och risker. 1998 års upplaga innehåller fortfarande föråldrade uppgifter om övernattningsmöjligheter. Veron dog år 2005, så i fortsättningen gäller nog

Joosten, Ton The High Route of the Pyrenees, Cicerone, med färgbilder och tydliga kartskisser.

Kartor. Franska Pyreneerna täcks av 11 stycken 50 000-kartor utgivna av IGN. Blad 3-8 och 10 är de relevanta. Dessa täcker även Andorra (med många fel) och Aigües Tortes. Behovet av spanska kartor framgår bäst av Reynolds' bok. Speciellt spanska kartor utmanar improvisationsförmågan eftersom de ibland har löjeväckande fel, t ex stigen på fel sida om vattnet. I Stockholm finns många spanska kartor att köpa hos Kartbutiken på Kungsgatan, ett resultat av min första resa 1995. Goda kartbutiker är annars Stanford i London, Au Vieux Campeur i Paris, Richard Schwarz i Frankfurt, Bider u. Tanner i Basel samt Schusters Sporthaus i München. Lite adresser

Långleder i Pyreneerna. GR 10 (GR = grand randonnée) går helt i Frankrike, med utmärkta övernattningsmöjigheter ("Gites d'etape") utom i området norr om Andorra. Den är anlagd för att undvika alla alpina svårigheter till priset av många låga sträckor genom skog och större orter. Knappast intressant.

GR11 (GR= gran recorrido) är dess spanska motsvarighet och går helt i Spanien och Andorra. Denna led har allt mellan meningslösa transportsträckor och krävande, för att inte säga farliga, partier. Övernattningsformerna varierar: hotell, bemannade och fria stugor. Enstaka sträckor är så långa att de kräver tält. De ledbeskrivningar som följer med de spanska Alpina-kartorna har ofta helt orealistiska tidsangivelser.

Mina tre första somrar i Pyreneerna har kombinerat olika etapper och varianter av HRP, vars ledföring är så nära vattendelaren som möjligt. HRP är endast längst i öster markerad som sådan; i övrigt utnyttjar den kända leder och enstaka sträckor utan vare sig stig eller markering. HRP är en idé, en dröm, snarare än en led, men drömmen har förverkligats åtminstone två gånger av dess bärare, Georges Veron. Den fjärde kombinerade HRP, GR11 och två etapper på GR10.

Ingångar till Pyreneerna, väst till öst.

Lescun Tåg, Paris Montparnasse (nattåg: Austerlitz)-Bourdeaux-Pau-Oloron, taxi eller buss/lift vidare.

GavarnieTåg, Paris Montparnasse-Lourdes, buss vidare.

Luchon Tåg, Paris Austerlitz-Luchon

Andorra Tåg Paris Austerlitz- l'Hospitalet; på vandringsled vidare.

Odeillo Tåg, Basel SBB-Perpignan, tåg vidare ("le petit train jaune")

Canigou Tåg, Basel SBB-Perpignan, tåg vidare till Villefranche eller buss till Amélie-les-Bains. Bör kompletteras med lift eller taxi till lämpligare höjd.

Perpignan nås även från Paris Lyon och Basel SBB.

Proviant utmed HRP och GR11, väst till öst:

Lescun (GR10), Candanchu (GR11), Sallent de Gallego (GR11), Gavarnie, Bielsa (fyra km vid sidan om GR11), Camping Aneto (GR11 och HRP), Benasque (4 km vid sidan om GR11), Salardu (med tvekan), La Guingeta (camping, GR11), Espot (GR11), Tavascan (GR11, samt några km S om HRP, värt omvägen), l'Hospitalet (med tvekan), Merens-en-Vals (GR10), Font-Romeu (lite vid sidan om HRP, har allt), Núria (GR11, liten omväg från HRP)

Åter