Piemonte-Aostadalen 2006, 18 dagar

Galleri
Jag tog tåget från Brig till Iselle, vid Simplontunnelns södra mynning. Därifrån tog jag buss till Varzo, men hittade inget ledigt rum. Så jag tog buss vidare till Domodossola. På vägen frågade jag om det fanns bussar norrut mot bergen och det fanns det, till Ponte i Formazzadalen, 1200 m ö h, och med campingplats. Därmed drogs utgångspunkten för min vandring tillbaka fyra dagsetapper.
Redan första dagen, den 14 juni, påmindes jag om att detta var i tidigaste laget. jag skulle över passet Scatta Minoia, 2560 meter. Jag gav upp vid drygt 2400 m efter ett enormt kraftslöseri i meterdjup, brant och genomblöt snö, och fick återigen lägga om min rutt. Påtagligt under denna första del av turen var de vårliga förhållandena. På 2200 m höjd var gräset grågult, som det är när det varit snö där bara dagar tidigare.
Under fyra dagar var jag i stort sett i området Devero-Veglia i nordligaste Piemonte. Fjärde dagen provianterade jag i S Domenico, drog mig upp mot fäbodar på höjden, där det enda vattnet kom ur brunnar. En mindre passövergång skulle, det hade man lovat mig, leda till ett par fäbodar med vatten. Camosciella och Vallescia hade inget vatten, så med bävan gick jag vidare in i Schweiz, mot Corwetsch. Där fanns rentav en bäck, guskelov.
Nästa dag korsade jag Simplonstrasse och tog mig upp mot Zwischbergentals inre ände, där jag hittade läger nära en gammal fäbod, numera feriestuga. Över Passo Andolla tillbaka till Italien, ned mot Antronapiana. Sen följde två av de tråkigaste etapperna med nästan bara skog. Jag var nu på GTA, mitt tänkta huvudärende. Den leden följde jag sådär 6 dagar, undvek övernattning i byarna, steg mot höjden med pickande hjärta ty vatten var i dessa trakter ingen självklarhet. En del var mycket vackert, annat mindre vackert. jag kände saknad efter de riktigt höga passen.
I Alagna började jag fundera om jag ville fortsätta på GTA. Det var söndag, men allt var öppet, det var full rulle. På turistbyrån fick jag veta att snöförhållandena var mycket goda västerut, i Aostadalen. Jag lyckades få tag i en karta, följde GTA genom Val Vogna till fint fäbodläger, ännu inga människor eller kor på plats. Därpå genom den vackra Valle di Loo ned mot Gressoney St Jean. Under kvällen och natten var det tre ohyggliga åskväder; jag prisade min lycka att jag låg på en campingplats i dalen, och inte uppe i bergen. Därpå gick jag fyra etapper av Aostadalens Alta Via 1 över fyra mycket höga pass. Speciellt det första, Colle di Pinter, var absolut toppklass; det var ett pass jag missade på min förra Aostadalstur, 1993, nu blev den luckan äntligen fylld.
De sex första, och de sex sista dagarna, de jag inte planerat, blev turens stora behållning. Jag vandrade 18 dagar, tältade fritt 11 nätter, på camping 2, i hotell en, och på stugor tre.

Snipp, snapp, snut