Mitt vandrandes historia

Hur det började

Sommaren 1987 reste jag med tåg i Österrike, Italien, Schweiz och dåvarande Jugoslavien. På väg ned mot Innsbruck samtalade jag med en amerikan om mina planer. På hemväg skulle jag till Lugano i Schweiz. Han uppmanade mig att ta omvägen hem över Interlaken. Han var mycket lyrisk, sa något om "vattnet". Jag noterade och sparade i mitt minne.

Resan gick över Innsbruck, Verona, Trieste till Jugoslavien. Opatija (Abbazia), Porec, båt till Venedig, Lugano, Luzern, Interlaken. Jag förstod inte charmen, alls, men i fjärran syntes Jungfrau. Man kunde åka tåg till Jungfraujoch, kanske 3 mil för 95 Franken, då c:a 400 kronor. Aldrig! Jag traskade upp på ett utsiktsberg, åt en alldeles för stor portion glass och gick ned igen. Här hade jag inget att göra. Fem i sex passerade jag en resebyrå som sålde biljetter till Jungfraujoch. Jag köpte en, för att ha gjort något alls. Denna slump förändrade mitt liv.

Turen gick en av dessa osannolikt gnistrande dagar då det är plusgrader på Jungfraujoch. Det var turister och turism, det japanska ispalatset, sommarskidåkning, Aletschglaciären. Jag traskade i löparskor till en stuga, med rinnande näsa. Detta var på 3.500 meters höjd. Åt Rösti. Tillbaka. Tåg. Ett av många byten är på Kleine Scheidegg där vandringslederna möts och skils. Det såg skojigt ut. Några gick av tåget för att promenera ned till Grindelwald. När jag kom tillbaka till Interlaken köpte jag ett par skor. Det blev tre dagsturer under den enda vackra veckan katastrofsommaren 1987.

Sedan dess vandrar jag på somrarna. Jag vet ingen annan semester - mina c:a 50 senaste utlandsresor har alla haft vandrandet som ärende. 1988 var jag en dryg månad i Schweiz; utöver en tvådagarstur i Leventinadalen (låt bli) bara dagsutflykter, ofta passövergångar mellan dalar. Praktiskt taget varje dag satt jag på buss eller tåg i ena änden av utflykten. I augusti var jag tio dagar i Västdolomiterna, Corvara (Alta Badia) och Welschenofen (med turer i Fassadalen). Ohyggligt mycket folk. Hett. Mycket buss och dagsutflykter.

Avveckling av dagsutflykter

Så även juni-juli 1989: först Dolomiterna, mycket regn. Efter två dygns oavbrutet regnande i Cortina flydde jag till Schweiz. Val Müstair, Scuol, Bregagliadalen. Gick en dag från S:ta Maria till Scuol, en tvådagarstur från Bregagliadalen via Bivio till Maloja; därpå en fyradagars tur i Ticino. Denna gav mig min första alpstuga, Basodino.

I september råkade jag få ett par veckor ledigt och reste tillbaka till Dolomiterna. Det blev tre dagar från Pragser Wildsee till Seekofel och Fanes och därifrån ned till Stern (La Villa) i Alta Badia. Jag var förkyld och hade glömt ta med tillräckligt med pengar. Återhämtade mig, tog taxi till Falzaregopasset, och fick sen tio härliga dagar. Först ned mot Rifugio Vazzoler, sen tillbaka mot Seekofelhütte och en extra släng mot Plätzwiese, med kor, krigsminnen och hotell. Blev förkyld igen, gick ned i dalen och for hem.

Sedan dess planerar jag endast längre sträckvandringar. Dagsutflykter, utom enstaka från ett stugläge eller läger, skyr jag numera som pesten. Avbryta före höjdpunkt, studera tidtabeller, roar mig inte. Söker frihet. Vandringen som resa.

Mitt första verkliga långvandring, från Trentino i Italien till Splügen i Schweiz - med avbrott för en buss-sträcka genom Val di Sole- var på 5+12 dagar, och började kring midsommar 1991. Jag fick idén på vintern när jag köpte en karta över Bernina/Poschiavo. Här fanns områden jag inte hört talas om, t ex Val Malenco. Och från Val Malenco fanns övergång till Maloja, och därifrån ..., och dessförinnan - uppslaget bara växte.

Detta kom att bli en fin sommar men med i början vedervärdiga snöförhållanden; i Brenta låg det snö nästan ned till trädgränsen i början av turen.

Min första etapp gick från San Lorenzo in Banale till Cacciatore-stugan i utkanten av Brenta-massivet. När jag förhörde mig om förhållandena på kvällen lät det så kämpigt att jag beslöt att vända ned i dalen nästa morgon. Det verkade också som många stugor fortfarande var stängda.

När jag med säcken på styrde kosan ned kom värdinnan ut på trappan och undrade vart jag skulle. Jag svarade, "ned i dalen, det verkar sundare". Hon svarade att ni måste ändå göra svängen upp mot Agostini, det är så vackert där, det vill ni aldrig ha ogjort. Jag lät mig övertalas. På Agostini fick jag lugnande besked om fortsättningen, och så blev min första riktiga vandringsresa till.

Slumpen ingrep på nytt - en kvinna såg mig gå åt fel håll.

Avvecklat fusk

Så sent som 1991 kunde jag tillåta mig vad tyskarna kallar Abkürzungen, transporter med bil eller buss förbi tråkiga ställen. Riktigt dumt var det i september 1990. Från Vrin till Vals var en mycket hög övergång, Pass Patnaul, men jag vågade inte lita på vädret. Tog buss ut i Vorderheintal, annan buss tillbaka in i Valsertal. Gick från Vals (det var verkligen inget vidare väder) till Turrahus, som var fullt. Tog buss längre nedåt dalen till Safien Platz. Nästa dag buss tillbaka till Turrahus, därpå över ett pass till Splügen.

För mig är det lika dumt som dagsutflykter. Jag svor att aldrig göra om det och sommaren 2011 fick jag äntligen revansch för det missade passet, en höjdpunkt på den resan.

Fler idévandringar

Idén till min andra riktiga långtur fick jag under hemresan från le Orobie, 1992, med tåg från Morbegno, via Poschiavo, till Basel. Tåget korsade Berninapasset, senare Beverdalen och jag började genast fundera på hur dessa hängde ihop. Med kartor hemma förlängde jag projektet bakåt genom Davosbergen, Silvretta, Rätikon (där jag vandrat redan 1990) och ända tillbaka till St Anton i Tyrolen. Det blev 16 dagar, rätt svala och mulna, men, efter den varma våren, med perfekta snöförhållanden.

Omättlig begav jag mig sedan till Aostadalen för en tiodagarstur, min första egentliga västalpina tur. Efter fullbordad vandring for jag över dagen till Turin och köpte kartor över Piemonte; efter det höll jag mig länge till de västra delarna av Alperna, bortsett från en avbruten tur i Adamello. I augusti 08, 09, samt försomrarna 10-12, återvände jag till Centralalperna.

Lämnar Alperna

Min första tur utanför Alperna var i Jotunheimen 1994. Skälet var min 50-årsdag. Jag fyller år under värsta högsäsong i Alperna, dessutom ville jag inte ha alltför långt hem inför terminsstarten på Linköpings Universitet.

Det var en ren stugtur och en sådan har jag aldrig senare gjort i Norge. Först blandade jag lite, men sen tog tältet över. Tafjordfjella 1999, samt mina norska turer 2002-2006, har varit rena tältturer. 2000 blev det ett fåtal nätter i stugor, 2001 endast en. 2007 blev det en jaktstuga i magsjukans tecken.

1995 gav mig Pyreneerna för första gången. Jag hade fruktat dem som svårare, med färre leder, glesare mellan stugor, svårare orientering. Jag anser än idag att man bör ha alpin erfarenhet innan man prövar på Pyreneerna. En längre tur kräver tält och Pyreneerna har rikare möjligheter att tälta än Alperna, åtminstone central- och östalperna. Passen är genomsnittligt svårare. Vädret är stabilare än på de flesta håll i Alperna, med enstaka desto mer av rejäla bakslag. Stabilast av alla bergsområden är nog ändå Sydalperna, speciellt den franska sidan (1994, 2000, 2002, 2003, 2004, 2007, 2008, 2010).

Norden allvarligt alternativ

Sverige 1997 har sin enkla förklaring. Jag hade kronisk hälseneinflammation som jag misskött. I juni avbröt jag en tur i Sydalperna. Jag beslöt att göra det enklaste som fanns, Jämtland. Det råkade vara en dryg vecka med osannolikt vackert väder. När foten var lite bättre prövade jag Dovrefjell som var spektakulärt vackert och spektakulärt ensamt. Vädret denna augusti var spektakulärt vackert, dessutom, den bästa norska fjällsommaren sen 30-talet.

1998 opererades jag i februari. Konvalescensen blev lång. Inte ens vid midsommar var jag bra. Vandrandet sköts upp och av tänkta alternativ blev bara ett nordnorskt kvar. Svenska etapper gav mig min första kontakt med Lapplands fjällvärld. Jag har aldrig senare vandrat norr om Polcirkeln. Varför vet jag inte. Kanske myggen, kanske upprepade problem med vad och broar.

Återkomst till Alperna

1999 betecknar min återkomst till Alperna, efter 5 år. Kunde varit vackrare bitvis, men vädret var desto bättre. Den enda dåliga dagen, med dimma, var omöjlig och tvingade till vila. Den direkta fortsättningen år 2000, 21 dagar, är min kanske bästa alptur hittills. Den hade mening och mål- att ta mig till Vallée des Merveilles, i den allra sydligase änden av Alperna, och få med mig det bästa av naturen på bägge sidor om gränsen - en Kungsled i två republiker!

Bara 2003 års tur kan konkurrera.

Turen i Sydalperna bräcker rentav mina 19-dagarsturer i Pyreneerna. Mahler skrev långa symfonier, men ingen på 120 timmar.

Somrarna 2001 och 2002 blev väl så laddade som denna. Den första av dem förde mig till Pyreneerna, första gången på 5 år. Mer tält och fria stugor (8+2 nätter) än någonsin på denna 19-dagars tur. Vacker väder 15 dagar i sträck. Eftersom jag började i Villefranche, vid foten av den östligaste toppen Canigou, kunde jag nu säga att jag täckt hela huvudkedjan. Pyreneerna är kanske fortfarande det vackraste av allt.

2002 kom jag äntligen iväg till Korsika, och dess GR20, som jag drömt om sedan 1989. Det råkade vara ett perfekt år, med bästa möjliga snöförhållanden, dvs. ingen snö alls. Det är den mest tekniska tur jag gjort, tyvärr är den överbefolkad. På fastlandet fick jag in en desto ensammare vecka i Havsalperna. Det plötsligt dåliga vädret tvingade till avbrott, men jag upptäckte hur mycket jag har kvar att göra i Västalperna.

Det blev denna sommar rentav en tredje tur, en tiodagars tälttur i Jotunheimen, som jag nu återsåg under bästa möjliga förhållanden. Sommaren 2002 bräcker rentav 1997. Idén hade jag fått året innan efter en tur i Breheimen, med slut i Jotunheimen. På en fjällstation kom jag att studera en karta och såg direkt några dalar jag aldrig besökt, idén om en rundtur gav sig nästan meddetsamma. Med tält kunde jag ta ut svängarna mycket mer än på min stugtur 1994.

Friare, mer tält

2003 års turer är en bekräftelse. Min 18-dagars tur i Alperna gick helt i improvisationens tecken, vilket var själva idén. Tillochmed starten blev improviserad när det visade sig att vissa bussturer inte börjat gå. Av 17 övernattningar var 12 i tält, och 11 av dessa var fria. Norge-turen gick två veckor tidigare än vanligt, på grund av det gynnsamma snöläget. Precis som tre år tidigare gick jag från Finse till Jotunheimen, men till stor del nya varianter.

Mina fyra senaste turer hade landat i Jotunheimen. Det var läge för något helt annat 2004. Återkomst till Dovre, men på vildare varianter, ett par sträckor utanför lederna, och alltid tält.

Efter åtta dagar blev det camping och proviantering i Bjorli i Romsdalen, sen ytterligare fem dagar i Reinheimen och Tafjordfjella - det var idén den gången: att knyta ihop Dovre och Tafjord på en enda tur.

Reinheimen är ett område helt utan T-leder och turiststugor (men med många jakt- och fiskestugor), mycket tyst och ensamt, men tekniskt alls icke svårt, och dessutom lättorienterat. En del av sträckorna i Tafjordfjella skulle jag inte gå om de inte var markerade (och en av dem är rentav säkrad med rep). Kartbilden skulle avskräcka! Även här blev det nya varianter ända fram till Djupvatnet vid vägen mot Geiranger, där jag hittade ett av turens allra bästa tältläger!

2004 års alptur kan inte riktigt mäta sig med 2000 och 2003; lite, lite för många transportsträckor, och värst av dem korsningen av Susa-dalen på 500 meters höjd. Dock blev den lång, 21 dagar, och alla etapper utom en var nya, många av dem mycket laddade och intrycksrika.

Sen men snabb snösmältning fick mig att satsa på en inledning i Frankrike (15 juni, rekord!) som haft minst snö. Klok satsning visade det sig, ty två veckor senare gick jag över italienska pass som varit omöjliga eller livsfarliga en vecka tidigare. De fem avslutande dagarna gav mig Valli di Lanzo och jag har nu använt alla de kartor jag köpte i Turin 1994.

Det är väldiga höjdskillnader där, och etapperna blev genom tältlägren lite konstiga: började ofta på höjden, ner i dalen, över ett pass och sedan kvar på höjden.

Nordsidan av Les Ecrins, några etapper i Le Queyras och två förstklassiga pass i Italien, Albergian och Orsiera, hör till de bästa minnena. Återigen mycket tält, 13 fria övernattningar och 2 på campingplats.

Min vandring i Pyreneerna 2005 är min särklassigt längsta hittills. Den varade i 31 dagar och tog mig första dagen förbi utlöparna till den östligaste toppen Canigou, och sista dagen förbi den kedja av kalkberg som för mig markerar västra änden av de egentliga bergen. Jag kombinerade etapper på HRP (en "teoretisk" led), den spanska, genomgående markerade, GR11, samt den franska GR10.

I början följde jag 2001 års rutt med många varianter, mest förbättringar. I slutet, mellan Gavarnie och Lescun valde jag den spanska GR11; 1995 valde jag HRP (i motsatt riktning). Tyvärr innebär en sådan här resa att inte allt är vackert. Ett par ställen var rena byggarbetsplatser, speciellt passagen förbi Formigals skidstation, under utbyggnad, var plågsam. Jag skulle dock säga att minst 27 etapper var klart meningsfulla; vidare hade jag mindre perfekt väder, dvs. lättare dimma, endast en förmiddag. De sista tio dagarna hade jag inte ens åska, och sista morgonen vaknade jag i ett fullkomligt torrt tält.

Det blir troligen inga flera vandringsresor av detta slag i Pyreneerna. Det finns en hel del kvar, norr och söder om vattendelaren, att utforska.

Vandrandets sista fas?

Den 1 augusti 2006 gick jag i pension, tre veckor före min 62-årsdag. I praktiken slutade jag arbeta den 17 maj. Vad gör jag med all den fria tiden? Jag tror det är ohälsosamt att plötsligt jaga aktiviteter för att man har mer tid. Mycket ändras också med åldern. Kroppen börjar så smått säga ifrån - knän, senfästen. Förhoppningen var att åtminstone de närmsta åren få med mig någon kortare kontinental tur i september.

Min första tur som (i praktiken) pensionär var på 18 dagar i Italien. Vad jag tänkt blev inte alls av; jag fick inte övernattning där jag trott, och måste välja en ny startpunkt. Längre fram kom jag på att förhållandena borde vara idealiska att svänga av från den tänkta rutten i Piemonte mot Aostadalen, som just då verkade intressantare. I Alagna lyckades jag - en söndag! - få tag i en karta som räddade den varianten.

På så vis kom turen att gå i återseendets tecken. Under de fyra första dagarna rörde jag mig i trakterna kring Alpe Dèvero och Alpe Veglia, där jag senast tillbringade en dryg vecka 1991. Även Aostadalen blev ett återseende, där var jag senast 1993. Tältet gjorde speciellt den första delen annorlunda och bättre. I Aostadalen hade jag åtminstone bättre väder - på gränsen till i hetaste laget - än 93; jag fick dessutom med den etapp jag missade den gången, över Colle di Pinter, ett förstklassigt pass.

Min andra tur samma år var som vanligt i Norge. Den tog 11 dagar, startade vid järnvägsstationen i Myrdal och slutade invid fjällhotellet Krossbu i Jotunheimen. Det är nog den varmaste fjälltur jag gått, men också den stenigaste.

Sommaren 2007 var första gången jag gjorde tre vandringsresor. Den första gick till Pyreneerna, där den första turen var på 16 dagar, och den andra på endast 5. De första nio dagarna i och kring Andorra var mycket fina. I övrigt bekräftade turen att jag bör hålla mig på den spanska sidan så mycket som möjligt. Det är för mycket dimma i Frankrike.

Den norska turen, i slutet av juli, gav mig nya etapper i Dovrefjell och Reinheimen. Vädret var inte det bästa och älvarna hade mycket vatten. Jag har aldrig vadat så mycket i Norge förut, och jag tror det är enda gången som en älv spärrat vägen för mig och tvingat mig till en omväg. Turen blev bara sju dagar, p g a magsjuka.

I slutet av augusti och början av september blev det också en 11-dagars tur i Alperna, mellan Modane och Oulx, vid en årstid som tidigare varit omöjlig för mig. Högsäsongen är då precis slut, det är fortfarande ofta vackert väder, marken börjar växla färg, men allt är utblommat. De få år jag har kvar som vandrare kommer jag att utnyttja denna speciella årstid. Det kan tänkas att jag rentav hoppar över fjällen om det är sådant snöläge och så sen snösmältning som detta år.

Idéerna tryter?

Sommaren 2008 hade jag hoppats på en del turer i Pyreneerna i början av sommaren. Men snösmältningen kom av sig, så jag bokade om sista biten av resan och gjorde istället en tur i Sydalperna. Första passet bjöd på snöproblem och tvingade mig ut i instabil terräng. Några av de senare passen hann precis bli möjliga, och på slutet hade jag avsevärda problem med ett pass på 2600 möh.Turen blev ändå 14 dagar, men på slutet var det väl mycket åska för min smak.

Norgeturen präglades också av snö och vatten. Redan efter 3 dagar blockerades jag av en obehaglig, men stabil, bro. Jag tror jag intalade mig fyra gånger att inget kan hända, men när jag kom fram till bron var jag fullkomligt blockerad av vad som fanns under den. Detta var nära Hallingskeid. Så jag avbröt, tog tåget till Finse och utförde en vandring på fem dagar, till Geilo, med bland annat rundning av Hardangerjøkulen. Det var ensamt och dramatiskt. Den fjärde dagen, med bland annat sträckan Krækkja-Tuva, är däremot sannolikt den tråkigaste jag någonsin gått. Jag börjar få slut på fjällidéer.

Augustituren gav mig Centralalperna för första gången på 14 år. Min uträkning var att vattentillgången skulle vara ett mindre problem i Engadin och Lombardia, än i Piemonte, och så var det. Jag hade glömt hur vackert det är i området mellan Davos och Engadin, och kommer säkerligen att återvända. Det var skönt att för en gångs skull få tala en del tyska, som jag klarar mycket bättre än franska, spanska och italienska. Höjdpunkterna var passagen över Ela-passet och gränspasset Muretto, vars schweiziska sida är mycket brant. Kan inte fatta att jag klarade att gå motsatt håll 1991!

Jag hoppades testa om tältning är problematiskt i dessa trakter och kan konstatera att det är ungefär som i väst. Av 10 nätter blev 7 fria, 2 på camping (Bergün och Maloja) och en på hotell i Chiareggio.

Tältade jag i närheten av en fäbod frågade jag alltid och svaret var i regel "vi vet inte om man får, men oss gör det inget". Vid Lago Palu i Valmalenco råder tältförbud, och polisen patrullerar i helikopter. Men ett stycke ovanför fanns en för tillfället övergiven fäbodäng med brunn och utmärkt tältmark. Turen avslutades med passövergång till Poschiavo i sydligaste Schweiz, varifrån det är utmärkta tågförbindelser hem.

Fyra resor!

Vandringssommaren 2009 innebar en del rekord och nyheter. Det blev 43 vandringsdagar, mer än nånsin, och fyra resor. Nyheten var Skottland, mitt nionde vandringsland. Det är som en låglandsvandring med öppnare vyer och renare vatten - det lilla man kommer upp på höjden kan dock förvandla ruggigt väder till en pina.

Till Pyreneeerna for jag för sjätte gången i juni; av 15 etapper var cirka hälften nya. Speciellt givande var att äntligen gå "rätt" väg mellan Comamala och Saboredo, via Aretostugan och den vilda Vall Gerber. Den myckna snön under vintern och den snabba snösmältningen i maj gav dock ovanligt fuktig luft och därmed mer regn och åska än vanligt.

Min sexdagarstur i Norge därpå, över Hardangervidda, gav nog det sämsta fjällväder jag någonsin haft. Åres sista tur, i Schweiz, gav vackert väder, men en regnig natt berövade mig en krävande passövergång (Pass Patnaul) och ledde till en del vägvandring under två av turens elva dagar. Trots svårigheter att hitta riktigt bra tältmark ibland lyckades jag övernatta fritt samtliga 10 nätter, vilket är ännu ett rekord.

Min främsta fundering inför framtiden är att en del övergångar, främst i Pyreneerna var väl tekniska och inte helt ofarliga. Även i Schweiz hade jag en brant och stenig övergång på osannolika 2200 möh. Ett problem med Schweiz var också att ideligen hålla utkik efter rödgula markeringar och gröna tavlor vilka signalerar s k Jagdschutzgebiete. I sådana är det alltid tältförbud. Jag tror min nästa alpresa blir till syd och väst, även om Schweiz lockar med enkla kommunikationer och tyska språket. Ännu en fråga är om det blir fler turer i fjällen.

Återseenden, avveckling

Min första tur 2010 blev 19 dagar lång och gick genom Vorarlberg i Österrike, samt Graubünden och Ticino i Schweiz. Det blev till stor del återseenden, bitvis av trakter jag inte besökt på många år. Det visade sig att fri tältning är relativt oproblematiskt i Vorarlberg - faktiskt tältade jag alla fyra nätterna i Österrike. Av 18 nätter kom nu 9 att bli fria.

Jag misstänker att kommande alpturer blir av det slaget, även om jag har idéer till en västalpin tur i obekanta trakter.

Norgeturen i slutet av juli var inte så värst genomtänkt, men jag skulle säga att sex av sju dagar till större delen var fina. Den började i Jotunheimen - sjunde besöket!- i trakter jag inte sett på 8-16 år och fortsatte över i Breheimen. En planerad avslutning i södra Breheimen ställdes in när jag fick höra att en av broarna var i dåligt skick. Den avslutande etappen från Trulsbu till Bismo blev lång och det är ingen tvekan om att den långa Lundadalen är vackrare att gå in i än ur.

På något sätt hade jag glömt att dessa trakter är oerhört steniga, vilket är påfrestande för bl a knäna. Det är därför ganska troligt att denna tur blev min sista i fjällen.

Även årets sista tur, i Västalperna, bjöd till stor del på återseende. Av 16 etapper var hälften delvis eller helt nya. Men jag återsåg t ex La Vanoise under bättre förhållanden än 1999, tack vare den sena tidpunkten. Tältet räddade mig också från att trängas för mycket med andra på de inledande fem etapperna utmed Tour du Mont Blanc. De fyra sista dagarna förde mig genom Mont Thabor-området; jag har tappat räkningen på antalet gånger jag gått mellan Mont Thabor-stugan och Modane, men samtidigt fick jag denna gång med mig en del nya höga pass i kärnan av området. Jag fick besked om att kroppen håller för alpin vandring ännu något år till.

Sommaren 2011 präglades en del av det ovanligt goda snöläget. Speciellt gällde detta Wallis i schweiziska Västalperna vilket gav mig idén att göra en tur från Wallis till Graubünden, med flera höga pass. Redan andra dagen korsade jag Augstbordpass på nära 2900 meters höjd. Ännu efter 20 dagar kände jag mig i form för flera etapper, men tyvärr var vädrets form desto sämre, så det fick räcka.

Mina möjligheter i norska fjällen begränsades av banarbeten nära Oslo. Att vandra väster om huvudstaden hade inneburit en tågresa med trista byten mitt i natten; jag nöjde mig till sist med en sexdagarstur i Trollheimen. Ungefär halva turen var ny jämfört med 2005, och med vissa etapper i motsatt riktning. En troligen fin planerad variant fick skippas på grund av envis dimma. Jag vet inte om fjällturerna längre är värda besväret; men jag har inte helt släppt idén om en helsvensk fjälltur - något jag aldrig gjort förut!

Sensommarturen blev kortare än jag hoppats, 10 dagar. Även denna gång berodde det på annalkande sämre väder, men kanske ännu mer på att jag kände av en kronisk hälskada. Kroppen sade ifrån, m a o, och framgent ska jag försöka planera bort de oländigaste och brantaste varianterna. Men jag har redan idéer till nästa sommar!

2012: två turer, inga fjäll.

Sommaren 2012 gjorde jag enbart kontinentala turer, en i Pyreneerna (sjunde sommaren!) och en i Västalperna. Fjällen hoppade jag över, dels beroende på fortsatta banarbeten kring Oslo S, med obekväma förbindelser till följd, dels beroende på väntat dåligt väder och kvardröjande snö. Turen i Pyreneerna bjöd på den vanliga blandningen av gammalt och nytt, och en tidig höjdpunkt var övergången från Frankrike till Spanien.

På alpturen hade jag nio fina dagar i början, i Schweiz och Valle d'Aosta. Sedan, i Piemonte, följde fyra dagar med flera timmars regn den första, nysnö den tredje och dimma andra hälften av den fjärde.

Den etapp som skulle bli den 14:e var värst. Jag blev fördröjd av att inte hitta en viss stig fast jag stod vid dess början enligt kartan (gå stiglöst på skrå i sluttande terräng är inte behagligt). Jag lyckades hitta en ingång på lägre höjd; jag skulle strax följa en banad, men omarkerad, stig utmed en ås, men lyckades tappa bort mig två gånger. På 2500 meters höjd skulle jag ansluta till en led som på markeringarna kallades S 2000 (S=sentiero). Den var välmarkerad men ytterst trasslig, med jättelika block i början. På ett ställe tog markeringarna tvärt slut - det fanns egentligen bara en logisk, kompassriktig, fortsättning, men ingen egentlig stig. När jag efter avsevärt virrande satsade på den vägen hittade jag nya markeringar efter 500 meter!

Under tiden hade det börjat regna, regna, regna och blåsa. Jag var kraftigt försenad och hade inget egentligt mål, skulle bara gå till lagom höjd med terräng och vatten för ett tältläger. Jag passerade en övergiven men öppen fäbod där det fanns vägvisare - de stämde bra med kartan ... Men strax skulle jag korsa flera vattendrag i starkt sluttande terräng. Regnandet hade lösgjort jordmassor från terrängen omkring och vattnet var SVART!

Den första älven kunde jag trippa över på stenar, den andra kunde jag hoppa över, men den tredje såg livsfarlig ut. Jag kunde gå ut till mitten, när jag på prov doppade stavarna i vattnet drogs de med. Det var knädjupt. Hade jag dragits med hade jag slagit ihjäl mig.

Älven var stor av regnet förstås. Det är första gången jag i Alperna stött på ett sådant hinder! Då mindes jag fäboden jag passerat och vände tillbaka dit och den blev mitt övernattningsställe. Vatten? Det regnade och rann från taket i en av byggnaderna. Nästa dag traskade jag på kända leder och vägar ned mot Susa, som ligger 500 möh; lycligtvis fick jag skjuts den sista tråkiga biten - jag behövde ine ens sträcka ut tummen.

Jag har bestämt att det inte ska bli såhär i fortsättningen. Jag fyllde 68 i Valle d'Aosta; jag har problem med ett senfäste och med ett knä och lyckades också väcka gamla ischiasbesvär till liv. Så det blir nästa år att följa mer välkända leder, som Alte Vie 1&2 i Valle d'Aosta (vilket jag gjorde i början), GTA och över huvud taget leder som är väl dokumenterade i litteraturen. Dit räknar jag även alla de pass i Schweiz som beskrivs i Kümmerly+Freys böcker, av vilka jag har ett dussin. Vid min ålder måste man vara snäll mot sin kropp - det här äventyret slet alldeles för hårt.

Vidare kanske jag ska lägga sensommarturen lite tidigare, ty i vissa trakter är månadsskiftet augusti-september känt som en period av dåligt väder. Ungefär vid den tiden börjar morgnarna också att bli lite väl mörka.

2013: Ett mellanår. Eller slutet?

Försommarturen har alltid varit den viktigaste. Långa dagar, gott om tid för de riktigt långa turerna. Endast 2010 har jag gjort en sensommartur som varat mer än två veckor. Av mina tre huvudalternativ: Centralalperna, Väst- och Sydalperna, Pyreneerna, brukar åtminstone ett erbjuda tillräckligt goda förhållanden för att börja den 15-20 juni.

Så var det inte iår. Redan under vintern föll så mycket snö i Pyreneerna att jag tidigt kunde utesluta detta alternativ. I april började det ljusna i de övriga områdena, sen kom bakslaget i maj med kallt väder och en hel del ny snö. Strax före midsommar var det mycket varmt en period i Sydalperna så jag chansade på att fara dit. Jag hoppades på snöfritt till c:a 2500 meter. Tredje dagen gick jag också över ett pass på den höjden, snöfritt i öst, men med mycken snö på västsidan. Riskfritt men föga intagande. På fjärde dagen fick jag veta att ett visst planerat pass på 2450 antaglgien skulle kräva stegjärn, som jag slutat ha med. Jag vill inte släpa på dem och gå i tunga kängor. Så efter fyra etapper gav jag upp och åkte hem.

Julituren i Norge var mer framgångsrik, f ö enda gången jag rest dit med returbiljett. Jag hade så pass flexibel planering att jag kunde passa in en tur på precis de tio dagar jag hade till förfogande. En dag gjorde jag en avstickare som ledde till en del hattande innan jag vände tillbaka. Annars hade jag kunnat avsluta med en rundning av Hardangerjøkulen,repris (åt motsatt håll) från 2008. Ett viss förtret var också att jag planerat en båttransport över Strandavatnet. När jag kom till Storestølen envisades båtföraren, som just anlänt med bil från ett ärende, på att istället köra mig och två tyskar i bil runt sjön. Det förtog en hel del av känslan av friluftsliv.

Turens höjdpunkt var ett par etapper utanför lederna norr om dammsjön Store Øljuvatnet. Där höll jag mig huvudsakligen på 1400-1600 meters höjd i överraskande lättgången terräng och i strålande väder. Det var också mycket vackert att gå in mot Iungsdalshytta genom Fødalen, som jag annars bara gått en liten bit av, två gånger. Om jag återvänder till norska fjällen vill jag ha fler dagar utanför lederna.

Min förhoppning var att lägga desto mer krut på sensommarturen i Schweiz, två veckor, kanske rentav tre. Det blev bara en, dock mest i vackert väder och på nya varianter av kända sträckor. Efter den veckan vände vädret och efter 12 timmars ihärdigt regnande förutspåddes kallare väder, mycken nederbörd, och snöfall på 2300-2400 meters höjd. Jag tror numera att de jag frågade återgav sina egna missförstånd av prognosen. Riktigt så illa verkar det inte ha blivit, dock tämligen kallt på 2700-2800 meters höjd.

Det är inte utrymme att gå in på de felbedömningar och förvillelser (bl a beroende på att en viss led inte fanns inritad på min karta) som ledde till avbrott efter sju dagar. Om inte ... om inte ... om inte ... - flera tillfälligheter gjorde att jag tappade humöret och avbröt. Jag lurades till sist av min egen impulsivitet; dessutom var turen inte alldeles väl genomtänkt. Jag ska förstås inte glömma att jag hade sju istort sett fina etapper och sammanlagt 20 vandringsdagar. Men så sent som 2010 fick jag in 43.

Även fysiska besvär kan ha bidragit, ty återigen gick jag ett par gånger över väl tuffa pass, speciellt Furcletta i Unterengadin, vars ostsida är brant och har mycket block.

Jag kände även av ischias, lite knäbesvär och en tryckskada över en fotknöl, som kunde utvecklas till något otrevligt om jag belastade den mer. Jag fyllde 69 på turen. Jag är i gott trim på många sätt, men vandrandet sliter defintivt mer på kroppen än för 20 år sen, trots lätt packning. Ett problem jag märkt de senaste åren är också att min rörlighet, speciellt brant utför, minskat. Vandringsstigar har ofta mycket löst grus och småsten som lätt kommer i röelse, och jag måste hela tiden parera mot halkning. Det går ibland väl långsamt.

2014, lyckad vandringssommar, men slitsam och inte så mycket nytt

Valet av försommartur i slutet av juni var lätt. Snöläget i juni var förtvivlat överallt, utom i de nordligare Sydalperna. Men även där blev det mycket telefonerande om snölägena för att försäkra mig om att vissa passövergångar var ofarliga.

Den högsta övergången, den högsta på hela sommaren, blev på 2900 m ö h. Men mest snö var det på östra sidan om Monviso, dock aldrig farligt mycket, eller ens äventyrligt. Där var jag senast 1994, på min första tur i Sydalperna, men denna gång slapp jag den dimma som kan flyta upp från Poslätten redan vid middagstid. Turen blev en kombination av den franska Tour du Queyras och den italienska Giro del Monviso. Det blev repriser även från mina turer 2000 och 2008, den senare speciellt i början.

Traditionsenligt blev det även en tur i Norge i slutet av juli, mest i Skarvheimen. Även den blev delvis repris på tidigare tur, dock ej i början. Av de båda sista etapperna hade jag gjort en åt båda hållen förut, senast 2008, och den sista, åt motsatt håll, 2003. Det gick långsammare överlag denna gång, återigen det problem jag redan noterat med minskad rörlighet och ökad försiktighet i nedstigningarna.

Den längsta turen, 14 dagar, var för ovanlighets skull min sensommartur, som också var min första augustitur i Pyreneerna. Skillnaden mot en försommartur var inte så stor som jag väntat; ett par pass, som är kända för stora snömängder, hade fortfarande snö, och jag beslöt att avstå från dem. Vädret var lite sämre än jag brukar ha i Pyreneerna, speciellt första dagen med duggregn och envis dimma. Dock var det nästan hela tiden varmt, aldrig nysnö, och vattentillgången var överlag god. En tidig höjdpunkt, med påpassligt vackert väder, var fjärde och femte etappen genom Posetsmassivet, med höga övergångar som jag drömt länge att få göra - klart hjälpta av den sena årstiden. På den första av dem fyllde jag 70 år; det var åttonde året i rad som jag fyllde år i kontinentala bergstrakter.

2015: Höga pass, diskbråck, inga fjäll

Min försommartur 2015 bestämdes ganska tidigt av det gynnsamma snöläget i Sydalperna. Jag satsade på att få med så många pass på 2700-2800 meter som möjligt, däribland en del som jag drömt länge om att göra. Precis som förra året kom jag att röra mig en hel del i Le Queyras och kring Monviso, men på andra varianter. Speciellt fick jag med mig tre icke tidigare gångna etapper på Le Tour du Queyras, däribland den kanske vackraste, över Col Vieux och förbi Col Agnel. Vädret var mycket varmt, det fanns blommor i överflöd, men även flugor och bromsar. Den 18e etappen förde mig till Val Troncea där jag, liksom 8 år tidigare, kunde tälta i en park utanför skyddsområdet.

Det som skulle blivit den 19e etappen blev ett misslyckande. Jag ville gå över Banchetta-passet som jag gjort i motsatt riktning sensommaren 2007. Men uppe på passet såg jag bara rakt framför mig ett kompakt blockhav och en eventuell lägre omväg förbi detta, upp mot nästa pass, men varken stig eller markeringar. Kartan var inte heller tillräckligt detaljerad för att ge ledning om vägval - retligt, eftersom nästa pass faktiskt syntes från min utsiktspunkt. Så jag återvände ner i dalen och tog mig till en restaurang varifrån jag kunde kalla på taxi till Oulx där det går järnväg.

I den vevan blev de ryggbesvär jag känt av akuta, med ilningar och domningar längs ena låret . Det var en plåga att gå - redan att stå gjorde ont. Efter hemresan kontaktade jag Rörelse&Hälsa i Linköping som telefonledes ställde en preliminär diagnos, spinal stenos. Denna bekräftades i slutet av juli på plats av en fysioterapeut. Magnetkamera visade senare att det återigen handlade om diskbråck. Den ovanligt smärtsamma fasen kan ha berott på en inflammation. Läkare ordinerade en tablettkur, som hjälpte - men under tiden hade jag groteskt högt blodtryck. När ajg kände mig i form för vandring igen hade tiden för en eventuell fjällresa gått mig förbi.

I slutet av augusti kände jag mig så pass bra att jag chansade på en ny alpresa, med start i St Anton i Österrike. Vandringen kom att bli nio dagar lång och sluta i Vicosoprano i Bregagliadalen. Den kom också att gå på nya varianter i delvis bekanta trakter i kantonen Graubünden (7 av 9 dagar) i Schweiz.

De första fem dagarna bjöd på fantastiskt väder, varmt och nästintill molnfritt. Passövergångarna blev allt högre, med Fuorcla Tschitta, 2830 m ö h, som högsta punkt. Just den dagen var vädret dåligt, med dimma och regn och faktiskt snö på passet. De följande nätterna bjöd också på en hel del regn och nysnö, men dagarna var torra, så 8 av 9 dagar var allt från hyfsade till fantastiska. Viktigast av allt var att ryggen höll. Viktigaste skälet att det blev just Schweiz var att jag hade en hel del Franken över från tidigare år, inköpta till lägre kurs än den nuvarande, smått hysteriska.

2016: Bekanta trakter, inga fjäll

Jag märker att jag alltmer dras till ett fåtal områden och ett viktigt skäl är tältet. Jag vet hur det fungerar i praktiken i Sydalperna, även i nationalparker och liknande. I Schweiz finns inga federala bestämmelser, så där handlar det mest om att undvika skyddsområden och att komma överens med markägare.

Fjällen har jag uteslutit två gånger tidigare, ena gången p g a snöläget och väderprognosen, andra gången mina ryggbesvär. 2016 lockade de bara inte - de kanske lockar desto mer nästa år.

Försommarturen gick också i Sydalperna därför att snöläget verkade bäst där. Jag satsade på en tur från syd till nord, från Limone till Modane. I Havsalperna hade jag inte varit på länge (bortsett från den avbrutna turen 2013) så jag satsade mest på återseenden. Dessa etapper utgjorde 10 av totalt 19 och hängde underbart väl ihop, med bra höjd, mycket vatten, goda tältmöjligheter och naturlig sträckdragning. Enda problemet, att det låg väl mycket snö på passens nordsidor - längre norrut, i Queyras och Thabor, var det inget problem.

Sensommarturen gick i bekanta trakter, men jag bemödade mig om att hitta nya etapper och, framförallt, nya pass. Om jag hade mest vackert väder på försommarturen var det sex av de nio dagarna nästan absurt med gassande sol och snudd på molnfri himmel. Men när jag jämför eferåt var det nog den första turen som gav mest, genom dess längd och den rika floran vid den årstiden (jag startade den 22 juni). Kanske något att tänka på inför den eventuella framtiden.

2017:Återkomst till fjällen

Det säger en del om sommaren 2017 att min mest minnesvärda tur blev den i de rätt platta Jämtlandsfjällen. Det var första fjällturen sen 2013 och faktiskt min första i enbart Sverige. 20 år tidigare gick jag också i Jämtland, då mellan stugor, denna gång med tält vilket för mig är en helt annan kvalitet. Jag har ju bara en enda gång gjort en kontinental tur med enbart tältövernattningar - i fjällen tar jag det för givet. Jag gillar också känslan av att ackningen krymper hela tiden, eftersom jag bara säalln provianterar på en fjälltur.

Vädet var fint för denna ruggiga fjällsommar - tur eller skicklighet kan man tvista om, men jag följde prognoserna på yr.no och gjorde min tågbeställning när det såg som bäst ut.

Min försommartur, genom tre kantoner i Schweiz och lite grann i norra Piemonte, blev ovanligt kort, 12 dagar. Tanken var en förbättrad variant av 2006 års tur, men en poäng jag missade var att de sex första och sista dagarna av den turen var helt improviserade. Utan överraskningsmomentet blev denna tur mindre intressant och när det körde ihop sig lite med planeringen valde jag att avbryta. Jag fick dock fem fina fria övernattningar, speciellt i Ticino.

Sensommarturen i Österrike och Schweiz (och något hundratal meter i Liechtenstein) blev 10 dagar, rätt normal. Jag tvekade mellan den turen och en förbättrad variant av 1991 års försommartur, men avgörande blev min förhoppning på fler tältnätter, och det blev sex fria och en på camping. Prognoser om kraftig väderförsämring bedrog mig på den längre tur jag hoppats på, och det böev inte speciellt mycket nytt på denna resa. Rätikon har jag besökt tre gånger tidigare, av de sista etapperna hade jag gått två åt motsatt håll förra sommaren och den sista för fyra år sen.

Denna tur innehöll också en del väldigt utsatta passager, med kedjor, och slitsam blockterräng, där jag märkte min tilltagande långsamhet. Att tänka på vid planering, eller kanske träning (styrka och rörlighet).

Slutet nalkas?

Jag fyllde 73 år på den andra turen - jag har fyllt år på vandring 10 gånger de senaste 11 åren.

Vid denna höga ålder blickar jag inte så mycket framåt; när jag skriver detta är jag mest inställd på att träna tillbaka den styrka jag ofta förlorar under en vandringssommar och kanske komma tillrätta med mina svårigheter utför. När jag började gå med två stavar 1991 snarast flög jag utför; det verkar som om min försiktighet numera snarast ökat halktillbuden.

Knbske jag måste anstränga mig mer att välja tryggare och mer lättgångna leder som de olika GR i Frankrike och GTA i Italien. Jag påminns ofta om hur lyckad min sydalpina vandring år 2016 blev, hur logisk och väl sammanhängande, med rikt djurliv, rika tältmöjligheter och naturlig ledföring. Till dessa tankar får jag återkomma våren 2018 om jag finns då.

Statistik: Mina 839 vandringsdagar fördelar sig på Alperna, 469 dagar; Nordiska fjäll, 182; Pyreneerna 161; Korsika, 16; och Skottland, 11.

De länder jag vandrat mest i är Italien, Frankrike och Norge. Minst har jag vandrat i Andorra, Sverige och Skottland.

Jag har tältat fritt 162 nätter i Alperna och c:a 80 i Pyreneerna.

Milstolpar

1987 Upptäcker schweiziska Alperna
1988 Premiär för Italien, Dolomiterna
1989 Första flerdagarsturen, Promontogno-Bivio-Maloja
1989 Första stugövernattningen, Basodino, Ticino, Schweiz
1989 Första stugturen, Dolomiterna i september
1990 Premiär för Österrike, Osttirol
1990 Första gränsövergången, Österrike-Italien
1991 Längsta turen dittills, Tonalepasset-Splügen, 12 dagar
1993 Första turen i tre länder, St Anton-Poschiavo, 16 dagar
1994 Premiär för Frankrike på tur i Sydalperna, 18 dagar
1994 Premiär för Norge, Jotunheimen, fyllde 50
1995 Premiär för Pyreneerna, därmed alltså Spanien, 19 dagar, längsta dittills
1996 Premiär för Andorra
1997 Premiär för Sverige, Jämtlandsfjällen
1998 Första, hittills enda, norr om Polcirkeln: Saltfjellet, Sulitelma, Arjeplogsfjällen
1999 Första rena tältturen i Norge
2000 Dittills längsta i Alperna, Modane-Merveilles, 21 dagar
2002 GR20, Korsika
2004 Längsta turen i Sydnorge, 13 dagar
2005 Längsta turen någonsin, Pyreneerna, 31 dagar
2007 Första augustituren, Thabor och italienska grannområden
2009 Premiär för Skottland
2009 Första, hitills enda, rena tältturen i Alperna, 11 dagar
2010 Hittills längsta sensommarturen, Västalperna, 16 dagar
2011 Hittills längsta turen i Centralalperna, 20 dagar
2014 Första sensommarturen i Pyrenéerna
Åter